adrenalin

Min deprimerade man är så otroligt grinig. Det är inte konstigt, inte blir det bättre av sömnbristen. Men idag kände jag att jag nästan bröt ihop över hans tjurighet i telefonen. Jag vill gå på avskedsmiddag för en kollega som flyttar utomlands på fredag. Inget stort, bara äta lite på ett sunkigt ställe, sen hem. Men den som sitter hemma med en sjuk bebis tycker kanske inte det är så kul. Inte kul alls. Rätt otrevlig blir han när man framför ett sånt önskemål. Faktiskt så burdus att jag kände mig riktigt ledsen. Gick och ältade den otrevliga tonen hela dagen, det har varit lite många sura samtal på sistone. Hur mycket ska man tolerera egentligen? Märker han aldrig att jag blir ledsen? Sen kom jag hem med klump i magen. Och tro på fan om han inte är på ett (för honom) strålande humör, och kramas och nästan ber om ursäkt. Ohoj. Ibland ser jag den bedårande mannen jag gifte mig med. Ibland flera dagar i sträck. Men när han försvinner ner i ett svart hål alldeles för länge. Då känns det ganska tröstlöst.