sammanbrott

Idag är alla känslor som i en virvelstorm, jag vet inte om det är den kassa nattsömnen eller bara allmän ångest. Jag är inte mig själv och det får mig att må piss. Jag har tappat kontrollen helt enkelt, det ska ju vara bra säger dom som vet, men just nu känns det inte så roligt. Imorse vaknade jag stel och jävlig i soffan, sovrummet blir ommålat så vi bor lite utspridda. Upp med gnällig ettåring och konstrande (snart) femåring. Äta, klä på, krångel, skrik, gap: KLÄÄÄ PÅÅ DIG KLÄÄÄDEEERNA! Femåring springer och gömmer sig. Att duscha var uteslutet, oh ljuva dagar när man kunde sova 8 timmar per natt och ta ett bad varannan morgon. Vidare: Min man kommer upp arg som ett bi för att han aldrig får sova, vilket är helt sant, jag får ont i magen ändå. Samla ihop mamma och barn efter skämmiga vrål, gå till dagis.
Lämna, ta sig till jobbet, kommer in på labbet som stinker som döden. Stinker som helvetets avgrund. Då brister något i mig. Jag marscherar in till prefekten, kräver att få stå i ett annat labb och när han säger att jag ska ta reda på vad som stinker bryter jag ihop. Allt kommer forsande, min frustration över den dåliga arbetsmiljön, den höga ljudnivån, den dåliga luften, den dåliga psykosocial miljön, hur lönlöst det är att klaga eftersom allt bara bollas runt i byråkratins irrgångar, hur svårt det är att jobba, hur ointresserade alla är av den gemensamma arbetsmiljön, hur folk hugger varann i ryggen, hur dåliga handledarna är som chefer. Han är chockad över att jag vantrivs så oerhört. Ha ha ha, om jag vore ensam! Jag påpekar att om alla dokterander mer eller mindre vantrivs och ledningen inte fattar det så är det ledningen som har ett problem. Jo det håller han med om. Jag gråter en flod och när jag äntligen kommer tillbaks till mitt skrivrum har jag ett löfte om att få stå på ett annat labb tills det går att andas på mitt eget labb samt ett missat samtal från chefen som får mig att bryta ihop igen.
 Men skit i chefen. Nu har jag sagt allt jag kan tänkas säga i frågan denna institution som arbetsmiljö, det är en sjuk arbetsplats, och det var skönt att få det sagt.

Kommentarer
Postat av: Ny kula

Fan vad starkt av dig att säga allt det där. Inget roligt att det skulle komma ur en sån situation, men heja dig som sa vad du tyckte!

Ta hand om dig.
Kram

Postat av: adrenalin

Tack för stödet, jag skulle inte jobba där en dag till om jag inte så innerligt ville ha min examen...
Kram

2008-02-19 @ 19:19:23
URL: http://adrenalin.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback