adrenalin

Det är skönare med vardag en helg just nu (äh, det har varit så länge). Vi ordnar en massa saker på helgerna för att vardagarna ska flyta enklare, för att vi inte ska behöva handla och sånt på veckorna utan kunna turas om att hämta kidsen vid fyra varannan dag och kunna jobba sent varannan. På helgerna ska det städas, fejas, handlas och ordnas. Fint nog, det låter inte direkt jobbigt när jag skriver det. Men sen kommer barnen in i bilden. Lilla killen är väldigt intensiv och stora blir snabbt understimulerad. Bägge har också en fet släng av trots just nu. Det är mycket skrik och bråk på helgerna alla familjemedlemmar emellan, förmodligen för att det är först då man får chansen att umgås lite längre än någon timma här och någon halvtimma där. Redna vid fyratiden på lördagen kan vi gå och mumla, nu är det bara fem timmar kvar. Fem timmar kvar tills vi får vår egentid, vår beskärda tid av helgen som i stort sett annars viks åt projektet familj. Just nu är jag så urbota trött på projektet familj. Jag vill ha lite mer tid tillsammans med min man, karlen jag gifte mig med, utan att det hänger en vrålande unge i byxbenet. I det här läget längtar jag enormt efter att de ska bli lite större och lite mer självständiga så att mamma och pappa kanske kunde få ligga på sängen en timma och läsa en bok en lördageftermiddag istället för att jaga runt de små illbattingarna och förhindra att de har livet av sig (eller varandra). Jag vet att det blir bättre, det måste bli bättre. Just idag känner jag mig enormt otacksam och har dessutom ångest inför semestern, fyra veckor i den här stilen och jag kommer få ett sammanbrott. Jag kan lugnt säga att alla planer på ett tredje barn ligger helt på is just nu. Orken är körd i botten helt enkelt.