adrenalin

Mitt hjärta ömmar så för min yngsta son. Han var liten när han föddes och han har varit liten till växten sedan dess. Liten och smal. Och sen med att börja prata. Och så frustrerad. Han har varit så arg, arg, arg hela vägen fram tills i våras. Alltid arg, alltid bråkig, skrikig, jobbig. Inte så konstigt när inte en jävel förstår en. Inte en jävel bryr sig om hur man själv vill ha det. Och det enda som funkar är att skrika och slåss. Vi fastnade i en ond cirkel där han skrek för att få sin vilja igenom och vi gav efter för det finns en gräns för hur mycket skrik man orkar med. Men i våras kom ljusningen. Han började kunna göra sig förstådd. Han pratar fortfarande inte rent trots att han snart är fem, men vi förstår honom och vi börjar allihopa att kliva ur den onda cirkeln. Han skriker lite mindre och vi lyssnar lite mer. Det blir bättre. Pust.