adrenalin

När jag kom hem kl 18 var min stackars man tvungen att åka tillbaks till sitt jobb, gud vet hur sent det kommer bli. Till min stora lycka var det diskat och fint här och det fanns mat och äta. Själva möttes vi i princip i dörren, jag fick en stor kram av en trött man och sen försvann han. Efter tjugo minuter sa det pling-plong i hallen och utanför ytterdörren stod min älskling med tre liter mjölk, vilken hjälte! Mjölken var slut, jag hade glömt det, men han kom ihåg och fixade det dessutom. Det kallar jag en vardagshjälte. Han har utfört ytterligare hjältedåd den här veckan, lista lämnas ut på begäran...

Det är fredag och den hårt arbetande maken sitter på tåget hem. Hemma står maten och puttrar på spisen. Hustrun är iförd svart tröja, svarta Birkenstock, rosa kalsongtrosor och en grå gördel över höfterna, very sexy. Den matchande sonen har enbart Nalle Puh kallsingar. Va, är inte barn årets accesoar?

Man måste ju söka på sitt namn på google, massa människor gör det så det är väl inte ens pinsamt. Söker på namnet som gift, fem träffar, samtliga relaterade till mitt jobb. Inte så spännande. När jag gör en sökning där jag tar bort min mans namn får jag 1360 träffar, kör jag bara en svensk körning blir det 354 träffar där merparten handlar om en namne med sportanknytning. Allt som handlar om mig är fortfarande knutet till mitt jobb. Utom allra sista träffen. Den leder till en hemsida där jag hittar ett över nio år gammalt mail från mig själv. I mailet beskriver jag en lördagkväll som jag tillbringat på mitt jobb, det hela är lite tramsigt skrivet som ett recept, för killen med hemsidan var kock och hade önskat sig recept från alla han kände. Men jag får hjärtklappning, för receptet handlar om en "lära känna dina kolleger"-kväll på jobbet och det är dessutom kvällen jag träffade min man för första gången.
Jag minns fortfarande det ögonblicket jag såg honom, vad han hade på sig, var han satt i rummet och att jag tänkte att han var snygg och precis min typ. Jag minns också att jag lite senare kände mig otroligt dum  när jag pratade om Nick Cave med en annan kille på avdelningen för jag kände att min blivande man satt och lyssnade och att han säkert var värsta Nick Cave experten och att jag förmodligen gjorde bort mig big time. Jag minns massor av andra saker från den kvällen men de ska jag inte dra här. Komiskt att på en död hemsida ligger kvar en fånig textrad om en kväll som utan att jag visste skulle bli början på ett nytt liv för både mig och min älskade man.

Han var förresten precis min typ, mer än jag kunde ana, och han var dessutom värsta Nick Cave experten. Dock hände det inget just den kvällen, det tog över fyra månader av trånande blickar, lockande med korta kjolar och långa luncher innan vi lyckades få till det. Nio år blir det om någon vecka, det ska vi fira!

Min man höll på att garva ihjäl sig när han såg att jag skrivit thé. Men hur stavas det då? Te förstås. Jaha ursäkta mig då. Ska aldrig mer stava te med ett viftande lillfinger.

Min man är numera ett år äldre, något han iofs har hävdat i nästan ett år. Han fick en snygg space pen som han önskat sig, en H P Lovecraft-bok han också önskat sig och en parfym. Jag har mått illa av den förra parfymen och förbjudit honom att använda den, så det kändes bra att ge honom en vars lukt jag kan uthärda. Det blev dock lite komiskt när jag insåg att den här ganska osexige killen låg utsmetad över parfymkartongen. Jag hoppades att min man kunde se det ironiska i det hela. Det gjorde han alla gånger och nålade genast upp Enrique på toan samt sjöng med såna där konstiga rap-liknanade ljud en hel dag. Inte rap som i musikstilen, utan rap som i att det kommer upp luft från magen. God middag åt vi också, då gjorde maken inga kurrande rap-ljud dock.

I närheten av oss ligger en italiensk resturang där barnen får så här fina pizzor, ingen burkskinka här inte. Dessutom blir de bjudna på glass till efterrätt.  Vi föräldrar gick loss på varsin utmärkt entrecôte! I love förorten ibland, god mat, billigare och mindre pretto!

Jag blir så lycklig av vår, hur i hela världen är en människa funtad som lever i kyla och mörker så många månader om året. När jag blir pensionär ska jag bo i solen och bara åka hem för att njuta av sverige om våren och försommaren. Jag älskar våren i det här landet, det är den bästa platsen på jorden då!

För ett år sen beslöt min man att göra sig av med de dryga 20 extrakilon han släpat runt på i alldeles för många år. Vi la om all kost och slutade äta massa junk. Tack för viktklubb.se! Det gick utmärkt och ölmagen smälte bort med en rasande fart. Idag håller han på att rensa ut alla gamla kläder ur garderoben, det är svårt att slänga saker man har speciella minnen kring eller som man faktiskt lagt ner mycket pengar på, men det är också strongt att slänga ut de saker som påminner om en person man inte längre vill vara. Det är också ett sätt att säga sig själv att man inte tänker gå tillbaks och börja äta den andra maten igen. För smal i all ära, det är t ex jag och det har jag alltid varit, men junket som långsamt dödar en, det borde man låta bli. Fast det är svååårt och när man är en spinkis så har man ingen synlig anledning att låta bli...

Jag skiter i att det är grått och regnar. Det är vår, jag älskar vår. Jag älskar plusgrader. Jag är lycklig igen, min torra hud mår bättre, allt är underbart.

Min käre man erbjöd sig att ta med hämtmat hem. För en utarbetad småbarnsmorsa är det nästan lika lyxigt som att ha barnvakt och få gå på en flott restaurang. Nej, lyxigare egentligen, för är man hemma så kan man lägga sig i soffan och mysa sen och när barnet sover kan man spela sitt nya tv-spel. Inte stå på birger jarlsgatan och frysa häcken av sig medan man väntar på en taxi.

Träffade en kille jag var ihop med i fyra månader för femton år sen. Min man har retats med mig hela dagen. Det var ingen vacker syn, killens tandhalsar är helt bruna. Men jag var jättekär i honom när jag var tjugo, och då var inte tandhalsarna bruna utan vita och fina. Sånt är livet, jag har inte en aning om vem han är idag, men det var skoj att se honom i alla fall. Och en viss tillfredställelse att visa vad jag har och hur långt jag kommit. Varför en så barnslig attityd? Jo, för att han fick mig att känna mig som ett jävla pucko. Eller så fick jag mig själv att känna mig korkad och outbildad i hans närvaro. Jag känner mig inte som ett pucko längre. Och så har jag träffat någon som älskar mig för den jag är. Som inte bara är en ungdomsförälskelse från ett förflutna då jag var långt från den jag är nu. Som inte försvinner. Som finns kvar. Och låter sig älskas. Det är inte alla förunnat.

Det går inte att ha existensiell ångest länge när man har världens underbaraste man som öser kärlek och goda ord över en. Puss puss puss