adrenalin

Jag är uppe tidigt med min glada kvittrande tvååring. Han är nyfiken och vill vara med överallt, vi har en fin stund tillsammans. Han vaknade av att hans pappa gått upp och gick gnällande upp han med. Eftersom pappa bara skulle på toa och ville gå och lägga sig en liten stund till följde jag med lilla killen upp. Min lilla kille blev mycket arg, stängde dörren i ansiktet på mig och pep, nej nej nej. Jag gjorde välling och hittade honom inne på toaletten, i pappas knä. Då ville han komma med mig, sitta knä och titta lite på tv. Pappa smög tillbaks till sovrummet. När resten av familjen vaknar en halvtimma senare är jag så gott som i ordning. Den snart sexårige sonen ligger kvar i vår säng och vill inte gå upp. Lillebror lägger sig bakom honom i den varma sängen och klappar honom på håret. Jag älskar de här barnen så mycket att det inte finns ord. De är mitt livs absolut största gåva. Jag säger till dem att jag älskar dem varje dag. Ändå kan jag inte låta bli att undra om de verkligen känner sig så förbehållslöst älskade som de är? Jag är säker på att mina föräldrar älskade mig, trots det kände jag mig inte älskad. Jag kände aldrig en stor ömhet och att deras hjärtan svämmade över av kärlek. Min barndom är ju i mycket präglat av att mina föräldrar drack och betedde sig som stora barn, men kärleken måste ju ha funnits där ändå? Är det en allmän upplevelse, det där att man inte känner sig förbehållslöst älskad även om man kommer från en stabil familj med mycket kärlek. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att våra barn verkligen kommer bära med sig den kärlek vi ger. Att de kommer kunna känna tillit till att vi aldrig kommer överge dem och att det hem de har idag är en trygg och säker plats. Det känns också fint att verkligen känna att jag har blivit såpass hel att jag kan ge det jag känner ge mer än jag själv fick.