adrenalin

Lilla mamsen ska äntligen få komma hem efter operationen. Hon har legat på RK för rehab, men har mest gnällt så de har inte tvingat henne att knappt stå upp. Frukost, lunch, middag på sängen. Jag bli så sur. Vafan är poängen med att ligga på rehabilitering om det slutar med att de skickar hem en i exakt samma skick som man var i när man kom? Jag skiter i om hon har ont, ställ dig upp tanten och börja jobba vill jag skrika till henne. Med kroppen alltså, inte på det jobbet hon har någonstan i stadens södra förorter. Nåväl, imöra ska jag ta min febriga kropp och möta upp de som kommer med hennes säng, den helautomatisk variant som landstinget lånar ut. På fredag är hon hemma. Hur ska det gå då? Hemtjänst? Tidigast på måndag. Jag får fylla på i kylen också. Jag känner mig grymt orolig. Kunde de inte behållt henne på RK tills hon kunde gå och ta hand om sig själv någorlunda? Min moster kommer hjälpa till förstås, men jag är ändå sur på den såkallade rehabiliteringen. Skönt att få morra av sig lite!