adrenalin

Jag går en forskarutbildning i ett naturvetenskapligt ämne. Jag började 2002 och efter en föräldraledighet väntas jag bli klar 2008. Ibland känner jag väldigt starkt för att hoppa av, bara avlägga licentiat examen som är värd 80p och ge mig av ut i arbetslivet. Det har nämligen varit jävligt påfrestande att gå den här utbildningen. Andra dagar tänker jag, vad fan, jag klarar det här, jag ska bita ihop och visa världen att även med lite sämre förutsättningar kan man lyckas. Vi vill hemskt gärna ha ett barn till och det snart, det gör att jag känner mig oerhört osäker på om det verkligen går att komma i mål med avhandling, disputation och promovering i stadshuset, nåja, promoveringen skulle jag nog strunta i, men det andra då?  Jag försökte i ord sammanfatta för min man vad jag faktiskt lärt mig.

Att göra en bra presentation.
Att ställa mig upp och muntligt berätta vad jag gjort inför massor av människor (utan att svimma).
Hur man arbetar effektivt.
Hur man söker genom tonvis med literatur och hittar det som är relevant.
Hur man ska välja sina projekt.
Att säga till i tid om det inte fungerar.
Hur man hanterar en vag chef.
Hur man ställer krav.
Jag har dessutom undervisat en och en halv termin, både praktiskt och teoretiskt.
Jag har läst flera kurser som bara finns tillgängliga för doktorander och är eftertraktade i industrin.
Att föra en labdagbok.

Nu känner jag att jag saknar kunskap om hur man skriver en artikel (eller två) på engelska, samt sammanställer en mindre avhandling. Så förutom det, kan jag så mycket mer än jag förstod att jag skulle lära mig på den här tiden.