adrenalin

Varje gång jag har kurs börjar jag fundera på hur jag uppfattas. Jag är ganska sträng som lärare och ställer rätt höga krav på mina studenter. Och jag frågar mig alltid om jag kanske är för hård. Det var länge sedan jag fick bekräftelse på att jag är uppskattad. Men egentligen är det inte mitt jobb att vara uppskattad, jag ska se till att mina studenter faktiskt lär sig något, och jag kan inte göra det om jag samtidigt ska vara kompis med dem. Jag är inte elak och jag mobbar ingen, gör aldrig narr av någon och snackar inte skit om mina studenter. Men jag berättar alltid i början av en kurs vilka regler som gäller och sen blir jag faktiskt sur när studenterna inte följer dem. Typ inte ringer när de är borta på en obligatorisk heldag. Jag tror inte att jag överreagerar när jag blir lite grinig för en sån sak. Eller när de slarvar med säkerheten. Då blir jag ine bara lite grinig, då lackar jag ur. Och överreagerar delvis, för jag vet att man kan nå fram med sitt budskap utan att bli asförbannad. Har inte listat ut hur bara. Men jag får nog acceptera att jag inte är bästis med studenterna utan den där stränga tanten ha ha. Komiskt bara att vara den som studenteran snackar om och funderart över, för det är jag. Jag har nämligen inte glömt bort hur vi snackade om våra lärare när jag gick grundutbildningen. Jag tyckte bäst om lärare som var raka, kompetenta och utmanade ens intellekt. Det är dit jag strävar själv.