adrenalin

Fast när jag tänker efter så blir jag riktigt sur över att mina chefer inte gett mig något slags besked kring min förfrågan om lönehöjning. Jag kan ta ett nej, men att inte få veta något alls är störande. Det är nästan tre veckor sedan jag frågade, så de har fått tid på sig. Och alla gubbar som de i sin tur skulle kunna tänkas behöva fråga har varit på jobbet. Jag tror att de "glömt" att kolla. Men till skillnad från de andra doktoranderna har jag suttit i löneförhandlingar på mina tidigare arbeten, och om de tror att jag också bara ska "glömma" att jag frågat, så är de fel ute. På måndag kommer en ny fråga från mig, precis som en liten arg tennisspelara som vägarar inse att de andra inte vill spela. Och jag ska ha en retur även om den är dålig. Det vore inte helt fel att någon gång i framtiden ha en chef man kan lita på. Det var många år sedan jag hade en sån, men gud vad han var underbar! Men jag vet att de flesta chefer suger, själv skulle jag vara en aspissig chef, men man kan ändå drömma...