adrenalin

Så länge jag kan minnas har jag haft skuldkänslor. När jag var riktigt liten hade jag skuldkänslor å mammas vägnar , jag trodde det var hennes fel att mormor dött. Det är en specifik händelse som jag trodde var orsaken. Mormor hade vid ett tillfälle värmt upp mammas kudde, men mamma blev bara arg för hon ville somna på en sval kudde. Och därför dog mormor. Hejsan hoppsan.
När jag blev äldre hade jag jämt skuldkänslor för att jag inte hörde av mig till folk, kompisar man lekt med en sommar och sedan aldrig mer. Hela världen vilade på mina axlar. ¨

Idag känner jag mig konstant jättestressad och jag lassar på stressberget med skuldkänslor och självförakt. Häromdagen frågade en bekant om Lillplutten hade några kompisar han lekte med. Nej svarade jag, han har oss. Sen fick jag skuldkänslor för att jag inte ordnar några playdates åt honom, för att jag är så jävla associal så att jag själv inte vill umgås med barnens föräldrar - för att jag känner mig så onaturlig och konstig ihop med människor som jag knappt känner. Men han verkar nöjd ändå, trots mina skuldkänslor.

Mer skuld, det mesta av mina yrkesrelaterade skuldkänslor är saker som jag borde ta itu med, men aldrig kommer mig för. Jag tar på mig mer ansvar än jag klarar av, sen har jag svårt att erkänna att det faktiskt är svårt för mig och istället dukar jag nästan under av belastningen. Jag kan inte säga HJÄLP. Samma hemma, jag har svårt att säga vad jag vill, svårt att sälla krav och det slutar ofta med att jag känner mig så pressad att jag blir arg och aggressiv fastän det hade räckt med att säga till i tid. Men vad fan är i tid, jag är ganska bortkopplad från mina känslor så jag har svårt att avgöra vad i tid är, plötsligt är det försent.

Skammen då, ja det är att jag skäms för allt det här, över min ofullständighet. Det är som att jag vet på ett ungefär vad som krävs men jag kan inte göra något åt det, som när man har ett ord på tungan men det inte kommer ut. Så ironiskt. Och jag skäms över att jag är argsint och jag skäms över att jag är ett offer. Just nu känns det som om jag är ett mynt som bara har de två sidorna, mest offer faktiskt. Men det måste finnas mer. En människa måste ha mer än två sidor. Det måste finnas saker jag kan var stolt över och det måste finnas sätt för mig att inte ställa så höga krav på mig själv. Sänka kraven, inte lägga mer skuld på berget. Tycka om mig själv? Känns omöjligt. Men andra klarar det ju.