adrenalin

När lillplutten var ett år läste jag i en folder på en vårdcentral i västsverige (vi var på semester) om trotsåldern, något jag bävade för. Det stod bland annat "Många mammor upplever att de aldrig har känt sig så arga som under den här perioden" papporna då? Idag har jag och lillpluttens pappa bråkat mer eller mindre oavbrutet med ett litet monster som tror att han kan kontrollera oss genom att gnälla/gallskrika/gråta hysteriskt.
Det var länge sedan jag blev så arg och samtidigt så ledsen som jag blev vid middagsbordet. Linda Skugges larvig "jag sa att jag ville slänga barnen i papperskorgen" är ingenting i jämförelse med mitt utbrott. Nu skäms jag och känner mig som världens absolut sämsta mamma, samtidigt skulle jag vilja ha lite semester. Hela helgen har varit skit, jag fick noll sovmorgon, vilket var väntat eftersom maken var sjuk. Jag har städat, servat och gullat. Så får man ett konstant gnäll/skrik/gråt-monster ovanpå det. Då brister det. Jag är asförkyld, det rinner och kliar och jag är så in i bängen trött. En vanlig frisk helg, visst, jag hade nog blivit arg tillslut, men inte fått ett utbrott i den här klassen. Och hur länge varar "den här perioden"? Den har pågått i över ett år för vår del och jag är jävligt less på skiten. Trotset alltså, inte barnet, honom älskar jag mer än allt annat.