Att våga var den man är
När jag blev stor så förstod jag att det var skillnad på folk och folk. Den sortens folk jag var snackade målar-svenska och hade knegaryrken. Den sortens folk ville jag inte vara. Det fanns en annan sorts folk som jag hellre ville vara. De bodde inne i stan, hade fria yrken och talade fint. Inte fiiint som på östermalm, men absolut ingen målarsvenska i alla fall. Jag ville bli som dem, jag ville lämna mitt förflutna bakom mig, glömma min förort, mina missbrukarföräldrar och min konstiga familje konstellation. Jag tog med mig allt som dög i mina nya kretsar, en konstnär till gudfar, en känd poet min pappa känt och ett vagt "jag kommer från söder om stan", och så flyttade jag in till stan. Jag var vag om allt som rörde det jag skämdes för, så till den grad att jag trodde på mig själv. Jag vände alla pinsamma kompisar som på sin höjd skulle bli vårdbiträden ryggen och skaffade mig nya spännande vänner med en mer intressant framtid. Jag började också tala fint och ordentligt.
Jag skulle bli författare och jag skulle bli berömd. Jag skulle bli någon.
Att jag redan var någon föll mig aldrig in.
Så här levde jag mitt liv under många år, ibland fullt ut och ibland lite ärligare. Mina närmsta vänner visste självklart vem jag var, men det var alla andra som jag kände mig tvungen att visa upp ett fejk-jag för. Inte så att jag ljög, men jag bar en fasad som gick ut på att ingen skulle få inse att jag var en skitig arbetar unge från förorten.
Jag försöker sluta med allt det nu, det är OK att prata som jag egentligen gör, jag behöver inte lägga mig till med ett visst manér. Jag har åstadkommit så mycket, gjort så mycket, jag behöver inte vara speciell och spännande längre. Jag kan inte leva på att min farfar som jag aldrig mött kom från en fin familj, när min egen familj inte ens kunde lära mig bordsskick. Jag är en arbetarunge, eller egentligen ännu längre ner på skalan eftersom min pappa var buse och aldrig gjorde ett ärlig handtag i hela sitt liv (nästan). Men jag duger som jag är, jag har skapat ett eget liv och jag behöver inte längre skämmas för min bakgrund. Den kommer alltid finnas där hur nycket jag än försöker måla över den. Dags att pilla bort putsen och vara stolt över det som finns därunder!
Jag skulle bli författare och jag skulle bli berömd. Jag skulle bli någon.
Att jag redan var någon föll mig aldrig in.
Så här levde jag mitt liv under många år, ibland fullt ut och ibland lite ärligare. Mina närmsta vänner visste självklart vem jag var, men det var alla andra som jag kände mig tvungen att visa upp ett fejk-jag för. Inte så att jag ljög, men jag bar en fasad som gick ut på att ingen skulle få inse att jag var en skitig arbetar unge från förorten.
Jag försöker sluta med allt det nu, det är OK att prata som jag egentligen gör, jag behöver inte lägga mig till med ett visst manér. Jag har åstadkommit så mycket, gjort så mycket, jag behöver inte vara speciell och spännande längre. Jag kan inte leva på att min farfar som jag aldrig mött kom från en fin familj, när min egen familj inte ens kunde lära mig bordsskick. Jag är en arbetarunge, eller egentligen ännu längre ner på skalan eftersom min pappa var buse och aldrig gjorde ett ärlig handtag i hela sitt liv (nästan). Men jag duger som jag är, jag har skapat ett eget liv och jag behöver inte längre skämmas för min bakgrund. Den kommer alltid finnas där hur nycket jag än försöker måla över den. Dags att pilla bort putsen och vara stolt över det som finns därunder!
Kommentarer
Trackback