adrenalin

Jag gillar inte att tala med folk jag inte känner i telefon. Jag överlever det för man kan alltid skriva mail. Vilket jag gör. Senast till bostadsförmedlingen, och frågade varför det aldrig blir visning på en lägenhet jag är intresserad av. Och de ringde upp, var jättetrevliga och förklarade ett det var ett dödsbo coh det verkade som om de skulle renovera lägenheten och ha visning första maj. Hurra! Jag hade ALDRIG ringt till dem först, sånt gör jag bara inte.

Sedan var jag tvungen att lägga en order på jobbet, vilket jag alltid gör per mail, utom då jag har kurs, så det var bara att lyfta på luren (sköt på det fyra timmar) och ringa. Telefonisten var jättetrevlig, vilket de alltid är på det företaget så jag vet inte vad jag nojjar över egentligen.

Ja med sådana nojjor så kan ni ju fett räkna med att vi har NIX på telefonen, höll på att krevera av alla äckliga försäljare som störde mitt i maten, läggningen, badet. Och när telefonen tystande var det underbart. Tyvärr så bör jag jobba på telefonproblemet, för det innebär att jag inte klarar av att utveckla kontakter med folk som jag egentligen gillar. När jag väl är vän med någon kan jag babbla i timmar, men jag sätter upp en barriär för mig själv genom att aldrig våga ringa upp folk som kan bli mina vänner i framtiden. Språnget man kanske borde ta, ja.