adrenalin

Idag på dagen var jag ute på företaget som jag samarbetar och fick hjälp att köra en jättehäftig maskin. Mycket bra för min forskning, nu vill jag köra maskinen igen, men det känns lite osäkert om jag får det för den som hjälpte mig har inte så gott om tid (det tog fem timmar att köra idag). Han är också doktorand, fast med fast tjänst på företaget. Dvs han har full lön och får väl mer eller mindre doktorera på sin fritid, det finns både för och nackdelar med en position. Hursomhelst, vi snackar lite och han frågar hur många publikationer jag har, det är bara att erkänna, med mina pinsamma noll stycken. Trots detta faktum kunde han inte låta bli att riktigt skryta om hur många han hade (tre gånger mer än vad som behövs) och att alla redan var publicerade (det är ovanligt i vårt område), samt att han dessutom hade valt att bara ta med fyra stycken i avhandlingen och skriva något riktigt bra.

Jag missunnar honom inte en riktigt bra avhandling, heller inte tolv publikationer. Det blev bara förvirrande, för han kanske tror att jag som är doktorand vid en högskola på heltid på något sätt ser ner på industridoktorander, tycker att de är lite andra klassens doktorander. Det kanske är så han förställer sig saken, eller ännu värre, kanske har han blivit bemött så. Komiskt i så fall, efter som jag under min doktorandtid kännt mig så kass och underlägsen de andra doktoranderna på min instution just pga att jag inte har någon publikation ännu, och undviker att tala om saken i mesta möjliga mån eftersom det får mig att må piss.

I övrigt var han jättetrevlig och inte ett dugg skrytig, så det var något med publikationerna som var väldigt laddat för honom, och utan att han visste det, laddat för mig med...