home at last

Efter en tur ut till Bromma på barnkalas så tog vi vår lilla bil hem igen, aningen tillintegjorda av stora SUV-er och kardiologer och 4.7-miljonershus och annat snobbigt. Det kändes skönt att få åka hem till södra förorterna, men det gick inte alls så smidigt som det borde. Kartläsaren satt och tänkte på annat så vi tog en tur in till stan istället för att göra förorternas ytterkanter. Sen missade kartläsaren en avfart till och chaffören blev lite putt. Komiskt med sonen som satt och härmade mina komandon i baksäten, det är nämligen jag som är kartläsaren. Han skriker "höger pappa, kör till höger", för full hals, gulligt, och pinsamt för det betyder att jag också skriker för full hals...
Hur som haver så hamnade vi i närförorten där vi ska på lägenhetsvisning snart, så vi passade på att köra förbi huset vi står som nr 27 på en trea i, jag var nöjd, huset var gult, allt såg bra ut, det låg invid en liten park och precis vid tunnelbanan. Men plötsligt var maken sur. Sen kom det. "Jag vill inte bo där, det var totalt omysigt". Jaha. OK, jag är stockholmare och har en relation till ett antal förorter, det har inte han. Skit samma den är säkert världens sunkigaste och vi kommer säkert inte få den så varför jaga upp sig. Nu är vi hemma igen och vi var så mätta av tårta och bullar så vi orkade bara varma mackor till middag. Snart är helgen slut, skit skit.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback