adrenalin

Träffade en kille jag var ihop med i fyra månader för femton år sen. Min man har retats med mig hela dagen. Det var ingen vacker syn, killens tandhalsar är helt bruna. Men jag var jättekär i honom när jag var tjugo, och då var inte tandhalsarna bruna utan vita och fina. Sånt är livet, jag har inte en aning om vem han är idag, men det var skoj att se honom i alla fall. Och en viss tillfredställelse att visa vad jag har och hur långt jag kommit. Varför en så barnslig attityd? Jo, för att han fick mig att känna mig som ett jävla pucko. Eller så fick jag mig själv att känna mig korkad och outbildad i hans närvaro. Jag känner mig inte som ett pucko längre. Och så har jag träffat någon som älskar mig för den jag är. Som inte bara är en ungdomsförälskelse från ett förflutna då jag var långt från den jag är nu. Som inte försvinner. Som finns kvar. Och låter sig älskas. Det är inte alla förunnat.