adrenalin

Har haft min bästa vän på besök. Hon har en pojke på 14 (min gudson) och två flickor på 3.5 och 1.5. Vi kom att prata om att det är lätt med pojkar, då är det snopp, men vad kallar man flickans? De hade varit tvugna att fatta ett hastigt beslut när min gudson då elva år år stått och tittat på sin nya nakna lillasyster och plötsligt utbrustit "Vad röd hon är i sin..." sen hade det blivit tyst en lång stund innan han funnit ordet "...i sin fitta", det sista kom mycket tveksamt. De beslöt att snippa var ett bättre ord, och har hållit sig till det sen dess. Jag håller nog med dem för det är inte så kul när sonen säger "Du har ingen snopp mamma, du har bara en stjärt" och "du kissar med stjärten mamma". No way att det ska degraderas till en rumpa, rumpor skiter man med.

Vad jag önskar att jag var en människa som bara kunde luta mig bakåt och säga att allt ordnar sig, eftersom det gör det för det mesta. Nu ska jag istället spy min ångest över stadsdelsförvaltningen och den tid det tar att få plats på ett daghem i närheten. Vi får ingen daghemsplats, lillplutten får gå kvar på sitt gamla dagis på obestämd tid. Det gamla dagiset är jättebra, det är bara det här med obstämd tid som känns så jobbigt, vad är det? Tre månder? Sex månader? Ett år? Jag hatar obestämd tid. Vi sökte ny dagisplats i god tid, men eftersom det är samma stadsdelsförvaltning så gäller inte reglerna om platsgaranti, för han har ju redan plats. Platsgarantin gäller inom hela stadsdelsförvaltningen och inte bara ens eget område. Jag vill att han ska få börja på ett dagis i närheten så att han kan börja lära känna nya kompisar.

Vid matbordet kläcker min man ur sig "vi får plats här i oktober", gud så bra men hur vet du det? "Jag har pratat med dem". Gissa om jag blev imponerad över att han lyckats ringa till Sol-Britt på stadsdelsförvaltningen och ordna en dagisplats åt lillplutten, då behöver vi bara åka till gamla förorten i två månader sen har det löst sig. Två månader kan man stå ut. Tyvärr var det Carpark min man pratat med, inte Sol-Britt, men nu har vi en parkeringsplats från oktober i alla fall. Hur det blir med dagis vete fan.

Har idag upplevt en av mina svettigaste stunder. Var i ett köpcentrum med lillplutten, skulle hämta medicin till katten, men var "tvungen" att kolla på mamma-kläder först. Det tyckte inte lillplutten var så kul, så han drog, utan att säga till mig. Jag upptäckte att han var borta efter någon minut, men  treåringar hinner väldigt långt på så kort tid. Jag trodde han var kvar i affären och ropade, letade bakom klädställningar och tittade i provrum, men icke. En våg av illamående sköljde över mig och kallsvetten bröt ut. Ut ur affären in och leta i caféer, andra affärer, rulltrappor , ut på gatan, in på Mc-D. Ingen Lillplutt! Helt gråtfärdig rusar jag tillbaks till den första affären och ber dem ringa efter en vakt. Då kommer en rådig kvinna till undsättning och hjälper mig att leta medan jag börjar fråga i alla affärer som jag innan bara ropat in i. Och hon hittar honom. Jättelångt borta. I en godisaffär, inte så förvånande. Lillplutten fattade ingenting och jag grät.  Tackade den goda människan och fortsatte min turné i köpcentrat, märkbart skakad. Lillplutten tycker fortfarande inte att det är en större grej men jag har fått mig en näsbränna som heter duga. Jag skröt nämligen igår för min man över att man kan lämna honom (lillplutten alltså) vid en hylla på ICA och gå utom synhåll och hämta varor, min man rynkade pannan och höll inte med, men jag framhärdade. Nu ska jag vara mindre kaxig i den frågan. Och kläder får jag prova i sällskap av annan vuxen, eller helt solo.

Med en treåring och en bebis på väg är det svårt att svara på Lindas bloggutmaning. Jag vet ju precis hur det är att ha en, men står inför det okända (återigen) när det gäller att ha två. Det finns dessutom inte två barn som är lika och jag räknar med att det kommer att kännas helt nytt med att bli tvåbarnsförälder på alla plan, men några misstag ska jag väl ha lärt mig av.

Här är mina svar i alla fall.

 1. Hur trodde ni att det skulle bli att ha barn innan ni hade några? Hur trodde ni att ni skulle vara som päron?

Jag trodde det skulle gå smidigare, nattvaken skulle vara lättare, trotset skulle jag hantera jättebra. Jag skulle vara cool och bara kunna lämna ifrån mig bebisen hur som helst. Jag skulle vara mer lättsam som förälder och inte domdera och styra allt utan låta pappan vara med i allt.

2. Hur blev det? Vad blev inte som ni hade tänkt er?

Nattvaken var värre än jag någonsin kunde trott, det går inte att beskriva. Trotset har jag periodvis hanterat som en trotsig treåring själv ha ha. När han var bebis kunde jag inte låta någon annan än hans pappa hålla i honom, inte ens min egen mamma utan att jag nästan började hyperventilera. Jag har inte varit ett dugg lättsam som förälder utan snarare lekt envåldshärskare hemma när det gäller sonens uppfostran och min stackars man har fått slåss med näbbar och klor för att kunna bryta sig in, men han har valt att inte vika undan och det har vi alla vunnit på.

3. Vad var största chocken? Största negativa/postiva överraskningen?

Negativt: Tröttheten, den första tiden var ett helvete, jag grät varje dag i tre månader. Maktlösheten när han var bebis och skrek och var otröstlig. All rädsla för att det ska hända honom något, att han ska tas bort från mig, fast det har blivit bättre. Att vi som föräldrar faktiskt kom in i den brömda krisen och bråkade enormt mycket under en lång period, jag trodde att vår förhållande var starkare än så.
Positivt: Jag förstod att jag skulle älska honom, men inte att jag skulle älska honom så här mycket, och att jag skulle älska honom mer och mer för varje dag som gick. Att man får väldigt mycket energi av att älska ett barn, han ger mer än han tar och jag trodde det skulle vara tvärtom. Att det från att ha varit jobbigt sen bara (nästan) blir bättre och bättre på alla plan, att vi utvecklas som föräldrar tillsammans med vårt barn. Vi tog oss genom vår krisiga bråkiga period med kärleken i behåll. Relationen till min egen mamma blev bättre.

4. Vilken var er sickaste idé ni hade om föräldraskap innan ni fick barn?

Min unge skulle aldrig vara skitig, aldrig äta snorkråkor eller sand eller annat äckel. Han skulle inte använda napp för det hade jag och min bror aldrig gjort. Han skulle inte skrika i affären och skämma ut mig. Jag skulle aldrig bli så arg på honom att jag tog honom för hårt iarmen fast jag egentligen hade lust att klappa tillhonom. Jag skulle aldrig ställa mig och vråla åt honom. Och han skulle själv aldrig skrika till en främmande farbror: Ska jag sticka kniven i dig? (citatet har han hittat hos madicken, det är inget vi brukar hemmavid).

5. Ert bästa råd till blivande föräldrar?

Ni vet bäst själva. Inte BVC, inte era kompisar, inte mamma, svärmor eller de andra i föräldragruppen. Lita på er intuition, den kommer leda  er rätt vad gäller ammning, blöjbyten, febertoppar och gråtattacker. Läs inte för mycket böcker och tidskrtifter det kan ge massa knäppa idéer och skuldkänslor. Köp inte massa skit som ni aldrig kommer använda, ni är babyland/babyplanet/emmaljung/brio/teutonias största födkrok, all information är formulerad så att den riktar sig till förstagångsföräldrar, fundera på varför. Det är tungt i början, men det blir bättre, ha tålamod med den första tiden. Försök sova så mycket som möjligt, skit i dammråttorna och var rädda om varandra.

Folk som ska ha barn nummer två brukar säga, att de är oroliga för att inte kunna älska en till lika mycket. Jag har verkligen inte fattat vad de menar, det är ju klart att man kommer bli lika kär i barn nummer två? Det tror jag fortfarande, och det gör mig orolig för något helt annat. Tänk om kärleken till barn nummer ett minskar? Om man liksom stöter bort honom för att det har kommit en som tar all ens kärlek och omsorg i anspråk. Så har jag gjort med katterna, när det kommer en ny så blir man liksom lite trött på den äldre. Men min son är ingen självständig katt som klarar sig utan mitt knä ett tag. Han är ett barn som kommer behöva mig lika mycket som alltid. Imorse gick min man upp och vi låg kvar en stund, först sov vi tjugo minuter, sen låg vi bara och kramades, det är så underbart. Det kan bli svårt att kramas med en bebis som hänger vid bröstet hela tiden. Tur att jag har lite tid på mig att fundera på hur jag ska jobba med det här så att lillplutten inte blir bortskuffad.

Mest bedårande just nu är när vi ber vår son sjunga "shreck låten". Då stämmer han upp i Proclaimers "I´m on my way" på hemsnickrad engelska, han är så musikalisk att han träffar varenda ton rätt.

Söndagen gick bättre, jag och sonen var ute och lekte och handlade mat och bråkade nästan inget fram till kl 15, då det var dags för en ny fight. Sen låg jag på sänden och var ledsen och läste trotsboken medan min man försökte få sonen att förstå att vi blir ledsna när han bråkar. Han bara skrattade och larvade sig. Efter det rejäla bråket blev saker och ting bättre och när det var dags för nattning var han den mest bedårande unge man kan tänka sig. Imorse var det "kvartssamtal" på dagis, och mitt i allt trots och alla bråk är det skönt att få höra vilken fantastisk unge vi har, hur begåvad, charmig och gosig han är. Och att det är helt normalt för ett barn i hans ålder att vara så bråkig som han kan vara. Det känns sorgligt att vi ska byta dagis, han trivs jättebra där, men vi kan inte bo i en tvåa för all framtid.

Idag har det varit en riktigt jobbig dag, Lillplutten har bråkat med oss oavbrutet om precis allt. Mitt tålamod försvann kl 12:30, makens vid 15:00. Enda gången han inte provocerat eller gnällt eller vrålat eller slagits är när han fick äta frukt och nötblandning och titta på bolibompa. Så fort tv-n stängdes av började han dänga på sin stackars far. Efter en hel dag med sånt längtar man tyvärr efter att han ska somna så att vi får den paus, det blir slitigt mellan oss också när det är mycket bråk. Vi kunde varit slöa föräldrar och satt honom framför  en film hela dagen, men istället har vi varit präktiga, köpt nya skor till honom, bjudit honom på lunch ute, maken har varit ute med honom tre gånger, en i sandlådan, en i skogen och dessutom gjort en cykeltur som han älskar, ändå är det bara brååååk. Puh, hoppas söndagen blir bättre. Hoppas han inte håller på att bli sjuk. Jag älskar den lilla karamellen och han är den mest underbara på jorden, tro inget annat, men en mamma måste också få vädra.

Idag hörde vi lillplutten säga följande: "Nej, du slår mig jättehårt i löständerna!". Skumt.

Treåriga lillplutten tittar på Tårtan och bara älskar det, kul. Idag har han pratat i telefon med sin kompis i Hälsingland. Det är min kompis dotter som är tre dagar äldre än honom. Väldigt roligt att höra honom bubbla på, vad hon sa vet jag inte än, vi la på sen så jag fick ingen rapport. Senare på kvällen skrämde han livet ur oss genom att stoppa en fem cm lång plast-pippi figur i halsen så att flätorna satte sig på tvären och pippi fastnade. Maken höll sig iskall och drog ur pippi, det gjorde jätteont, efteråt började jag gråta för att jag hade varit så rädd. Nu har jag konfiskerat pippi och vet inte riktigt om han någonsin får tillbaks henne. Han är tre år och sitter med saker i munnen hela tiden, så för honom gäller visst inte treårsgränsen på Kinderäggprylar och dylikt. Obs, han får inte kinder-ägg (Nestlé, say no more). Stora jäkla klossar får det vara tills han slutar suga på allt.

Marängsviss är tusen gånger bättre än tårta på barnkalas. Är det något de inte gillar kan de pilla bort det. Vi gjorde alltid marängsviss på grädde hemma, ingen glass, och jag hatade det. Nu har jag fattat att man ska ha glass i och älskar det!

Att vakna på morgonen och bli klappad på kinden av sitt barn som säger, "min mamma", det är det underbaraste som finns. Just då är all stress som bortblåst. Den kommer förvisso tillbaks i 190 när det är dags att klä på och gå till dagis, men den lilla solstrålen av kärlek kan man tänka tillbaks på hela dagen. Han utforskar sin omgivning jättemycket och det är fascinerande att få följa med på den resan. När vi sitter och äter säger han plötsligt, "det här är köket". Tänk att komma till såna insikter! Att aldrig ha fattat att rummen heter olika saker och plötsligt förstå det, det måste vara som att drabbas av insikt om hur relativitetsteorin funkar eller plötsligt kunna prata kinesiska! Det är inte små steg han tar. Treåringar är bäst!

Träffade en mamma från den barnvagnsrullande mammagrupp jag tillhörde när lillplutten kom. Hon samt ytterligare tre tjejer från den gruppen ska ha sitt andra barn inom loppet av tre månader den här våren. Kul för dem. Perfekt, med tre år mellan - eller inte, vem vet?. Själv längtar jag efter en tvåa så mycket att jag blir skengravid varje gång jag ska ha mens. Konstigt kanske man kan tro när man läser om mina duster med lillplutten. Men så är det, att bli mamma är fortfarande det mest fantastiska jag varit med om, jag rekomenderar det varmt. Och jag blir dödligt avundsjuk på alla som skaffar fler före mig. Sån är jag, småaktig och missunnsam.

När lillplutten var ett år läste jag i en folder på en vårdcentral i västsverige (vi var på semester) om trotsåldern, något jag bävade för. Det stod bland annat "Många mammor upplever att de aldrig har känt sig så arga som under den här perioden" papporna då? Idag har jag och lillpluttens pappa bråkat mer eller mindre oavbrutet med ett litet monster som tror att han kan kontrollera oss genom att gnälla/gallskrika/gråta hysteriskt.
Det var länge sedan jag blev så arg och samtidigt så ledsen som jag blev vid middagsbordet. Linda Skugges larvig "jag sa att jag ville slänga barnen i papperskorgen" är ingenting i jämförelse med mitt utbrott. Nu skäms jag och känner mig som världens absolut sämsta mamma, samtidigt skulle jag vilja ha lite semester. Hela helgen har varit skit, jag fick noll sovmorgon, vilket var väntat eftersom maken var sjuk. Jag har städat, servat och gullat. Så får man ett konstant gnäll/skrik/gråt-monster ovanpå det. Då brister det. Jag är asförkyld, det rinner och kliar och jag är så in i bängen trött. En vanlig frisk helg, visst, jag hade nog blivit arg tillslut, men inte fått ett utbrott i den här klassen. Och hur länge varar "den här perioden"? Den har pågått i över ett år för vår del och jag är jävligt less på skiten. Trotset alltså, inte barnet, honom älskar jag mer än allt annat.

Varför har man konstant dåligt samvete som förälder? Vi skickade lillplutten till dagis idag, han är klat mycket bättre i magen och var pigg som en lärka både igår och i morde. När jag hämtade så var det en glåmig kille som sovit i två timmar och var mycket mammig. Hur ska man veta? Jag hade skickat med en lapp med instruktioner för att han inte ska få i sig massa mjölkprodukter, men det kändes som de feltolkat allting och tyckte att vi skickat dit en sjuk unge. Så var verkligen inte fallet, vi är inga sadister som skiter i vårt barn. Och är inte det allmänt vedertaget att man inte ger mjölk/yoghurt/välling till en unge som haft ett magvirus förrän man vet att magen är helt bra? Tjejerna på lillpluttens dagis verkade aldrig ha hört talas om det. Så där stod jag och kände mig som den onda mamman som bara vill vara på sitt jobb. Skit skit skit.

På jobbet var det en docent som firade ett pris och bjöd på champagne, tur att jag kom ihåg att jag skulle hämta och tackade nej. Annars hade jag stått där på dagis och luktat alkohol också.

Här går jag och oroar mig för att sonen ska få men av att jag blir arg ibland, men det känns så ynkligt när det samtidigt finns människor som mördar sina barn. Det är så ofattbart och plågsamt att det finns barn som blir utsatta för så stort lidande. Jag blir mordisk och gråtfärdig på samma gång.

Barn ska slippa gå på stan, men vi gjorde en snabb-räd idag ändå. När vi kom in på en mycket stor, mycket häftig butik på söder fick sonen ganska snart syn på en tjej som han blev helt begeistrad av. Hon var typ 23, 155 cm lång och hade kort rött hår. Hon provade både skor och olika jeans och en svart och vit-randig tröja och sprang ut och in ur provrummet för att visa upp sig för sin familj. De kom från Finland och det var uppenbart att hon planerat besöket just i den här affären noga, för hon skulle handla ganska mycket. Min son, tre år föll fullständigt i trans över den här pigga människan som sprang fram och tillbaks, han åt henne med blicken och kunde inte få nog. Jag vet inte vad som får en tre-åring att bli betuttad i en främmande människa som inte ens lägger märke till honom, men han stod en bit bort och ville inte gå vidare in i butiken eftersom han inte skulle kunna se henne då. Han bara log när jag frågade om han tyckte att hon var söt och var helt ovillig att diskutera saken, men varje gång hon dök upp så viskade han "där är hon". Hela tiden det pågick hade hon på sig den svart och vitrandiga tröjan, så ifall han kanske minns henne tack vare just den så köpte jag en likadan (eller rättare sagt fick i present). Ja den var snygg också.