adrenalin

Det var ingen bra idé att skicka storplutten till dagis. De ringde och min man fick åka och hämta honom. Jag lyckades få lillplutten att sova och sov själv nära en timma så det känns lite bättre. Men jag känner mig som världens hemskaste, nu får storplutten vara hemma resten av veckan. En stilla bön är att lillplutten inte ska vråla till halv tre inatt. Man har ingen riktig reserv för såna utsvävningar i en småbrnsfamilj.

Minsta sonen vrålade sig genom halva natten. Han hade feber och jag var orolig och ringde sjukvårdsupplysningen. Det enda som hjälpte var att bära. Vi bar. Vid tretiden somnade vi till slut. Jag är trött. Min man med. Vi bytte i alla fall presenter i morse. Jag fick choklad! Mums. Storplutten fick gå till dagis fast han nog mått bäst av att vara hemma en dag till. Men vad är värst, att vara på dagis och vara lite hängig eller att vara hemma med en grinig mamma?

Lillplutten har gråtit hela förmiddagen och inte velat sova i sin egen säng, bara på min arm. När det var dags för lunch fick jag nog och stoppade ner honom i hans overall. Nu sover han sött sedan två timmar i overallen. Snacka om betingad reflex: när overallen åker på ska vi ju ut och gå och vagnen gungar så skönt att han sover som en sten. Såna här trick kan man dock inte använda för ofta, t o m bebisar som är mindre än två månader går inte på vad som helst mer än ett par gånger.

Storplutten säger gravallvarligt: "När killar går på kalas får de ha läppstift på sig." Vad svarar man på det? "Jaha, säger du det." För det är ju sant. Förvisso har inte alla killar det, men man får ju om man vill.

Igår fick vi besök av en av min mans äldsta vänner. Han hade med sig sin äldsta son som fyller 11 i höst. Det var jättekul att ha en så stor kille här, dessutom hade han ett oändligt tålamod med vår storkille, kanske pga att han har två systrar på 7 och 3 och är härdad. Han rörde inte ens en min när storplutten sa att han såg ut som Madicken (han har blont hår ner på halva ryggen).

Efter att ha vrålat sig genom kvällarna i mer än fem veckor så vände det helt oväntat för lillplutten. Från onsdag kväll t o m söndag kväll så skrek han nästan inte alls utan sov ganska stor del av kvällarna och de stunder han var vaken var han på ganska bra humör. Men det vände tyvärr tillbaks. Nu sover han tre minuter vrålar tio, sover två, vrålar femton...och så vidare. Han har säkert jätteont i magen men man undrar ju vad som hände de där fem lugna kvällarna?
På något magiskt sätt lyckades jag få honom att hålla tyst i de tio minuterna storplutten behövde för att somna (jag är ju själv ikväll) men sagan lästes under visst vrålande. Men jag kan ju säga att jag absolut inte kommer vara ensam hemma under en nattning förrän jag vet säkert att kvällsvrålens tid är förbi, när nu det kan bli...Ni lär bli varse.

Imorgon ska min man jobba kväll. Det går absolut inte att natta storplutt medans lillplutten vrålar i örat på honom. Vad gör man? Jag ringer till mamma, Hjälp! Och mamma kommer susande, hon nattar storplutt medan jag bär lillplutt. Det är skönt att ha mamma att be om hjälp, som ni kanske förstår har det inte alltid varit så.

När vi gick till tvättstugan satt det en tant där och väntade på sin tvätt, hon frågade så rart, är det ditt första barn. Nej det är mitt andra, men vad ska hon tro när vuxna människan behöver hjälp av sin mamma att gå i tvättstugan. Men jag svär, även om jag fick hundra ungar skulle jag ha problem att gå i tvättstugan med en bebis. Det är ju inte som att de sover på komando. Sov nu unge, nu ska mamma hänga tvätt.

Nu hackar visst alla (linda, fotbollsfrun, belinda) på föräldrar som har belöningssystem à la supernanny åt sina barn. Vilken tur att jag aldrig hann införa det här hemma, nu är jag så rätt fortfarande. Hann och hann, jag hittade aldrig tiden mellan amningar, matlagning osv. Det som hände var att vi fick styr på det ändå, tack vare att vi snackade ihop oss ordentligt och ett tillfälle min man tog i flykten. Men gudarna ska veta att det inte är helt trivialt att vara päron. Det känns ibland som att man gör fel hur man än vrider och vänder sig. Ju fler man lyssnar på dessto värre tenderar det att kännas.

Man får hjärtknip när man hör storplutten säga följande till lillplutten som sitter i babysittern: Jag är kär i dig!

Sitter här och enhandsbloggar med en mycket kinkig bebis som inte vill amma, inte vill sova utan bara hänga på min axel om ens det. Han skriker vad jag än gör med honom. Han har förmodligen magknip.

Stod på en trottoar på söder och försökte övertala en mycket trött storplutt att följa med oss, han ville inte gå själv och ingen (hans pappa) orkade bära honom längre. "men vi kan ju inte bara lämna dig här, vem ska då natta dig på kvällarna och ge dig mat och krama dig och titta på bolibompa med dig?" då kom det, "men du har ju en kille, det räcker ju". Det sved. Kramar och pussar och försök att förklara att vi inte alls vill ha bara lillebror och sen lite mer lirkande. Plötsligt hör vi en röst någon meter ovanför oss säga "om jag tutar, följer du med mamma då?". Vi hade visst haft publik i form av en lastbilschaffis. Efter att ha fått höra på världens högsta tuta orkade storplutten gå ett helt kvarter, sen fick det bli pappas axlar ändå.

Allt är bra här, internet var nere ett par dagar så det gick inte att blogga, men efter att ha felanmält verkar det vara åtgärdat nu. Stora lillplutten är tillbaks till dagis, han verkade jätteglad i tisdags, men igår ville han inte bli lämnad och imorse grät han och sprang efter sin pappa. Tungt, speciellt som han verkar så lycklig när han väl är där. Det är väl en stor omställning att få ett syskon, jag sitter ju alltid med tutten i munnen på lillebror och har gröt i skallen hela tiden så jag är inget vidare sällskap varken för min man eller min son.

Jag fattar inte hur jag ska klara av att gå upp vid åtta och lämna honom på dagis när min man börjar jobba om en dryg vecka. Nu ligger jag kvar till nästan 10 varenda morgon, det låter skitlyxigt (och det är det) men jag ammar på nätterna. Ammar minst tre gånger á 30-60 min per gång, byter blöjor, klappar och söver bebis. Bebisen vill bara amma hela kvällarna också, så jag kan inte gå och lägga mig tidigt heller. Botemedlet heter förmodligen ersättning. Om jag låter min man ge lilla lillplutten ersättning på kvällen så kan jag lägga mig två timmar tidigare och då kommer jag klara av att gå upp vid åtta...

Konstigt nog tar det emot med ersättning, jag känner precis som med stora sonen att jag inte riktigt duger till. Att om jag inte ammar 100% så är jag en kass mamma. Konstigt, för jag sa till mig själv att jag inte skulle ställa så höga krav på mig själv den här gången. Min man skulle få hjälpa till mer osv osv, varför får jag det ändå inte att funka? Varför ställer jag inga krav på andra, och kräver av mig själv att jag ska vara perfekt? Jobbigt. Och frustrerande. När jag vet vad som är felet men ändå inte lyckas göra något åt det.

Fördel med barn nr 2 är i alla fall att inget kommer som en riktig chock. Med lillplutten kände vi oss så maktlösa och oförberedda på allt. Ska de skrika hela tiden? Ska man aldrig få sova? Ska man amma jämt? Ska det ta en timma att amma? Fast jag hade glömt ett par saker, som att det gör djävulskt ont att amma i början (bättre nu) och att man måste byta blöja flera gånger per natt, jag minns det bara som amningar, men blöjbytet innebär skrik och krångel och att bebisen vaknar till och inte riktigt vill somna om. Jag använder mina spa-lights som blöjbyteslampor de funkar i alla fall utmärkt.

Två timmar efter jag gick upp har jag lyckats komma i vanliga kläder, det tack vare att min man är här, det är också något jag undrar, hur i hela friden ska jag lyckas få på mig kläder när jag ska följa sonen till dagis? OK, han kan gå upp med sin pappa som kan hjälpa honom med hans kläder, men jag kommer sitta där i pyjamas med tutten i munnen och sen får jag dra på mig bylsiga byxor och stickad tröja utanpå pyjamasen och ta tvärbanan till dagis...Utan att ha borstat tänderna eller fixat håret, shit jag som är så fåfäng...Oh vad föräldraledigheten är underbar, som ett fluffigt rosa moln.

Fast det är underbart också, hittills mår jag bättre än förra gången och jag hade faktiskt glömt att man blir helt kär i sin bebis. Han är så liten, mjuk och pluttig och jag mår bra bara av att lukta på honom...

Vad jag saknar är att jag inte får bada och att jag ska vara utan min man hela veckorna, förra gången var vi hemma tillsammans i tre månader och att jag inte har körkort, shit vad skönt att ta bilen till dagis...

Vad jag uppskattar är att man är lite coolare med barn nr 2, att man får ha storasyskon på dagis 6 timmar per dag i sthlms kommun, att det snart är vår och då kommer bebisen vara större och jag mindre trött och då kan stora killen vara ledig med oss ibland och vi kan göra saker ihop. Att min mamma ska ha semester i slutet av januarti och har lovat att gå med mig till tvättsugan och köra en stortvätt där hon står för manglingen! Jag ska inte tvätta ett lakan innan dess...

Jag är en dålig mamma. Jag orkar inte lägga pussel med min son eller leka med honom. Först sitter jag på hans säng och läser Elle och hummar när han pratar med mig. Sen när han vill rita sitter jag brevid och läser Vice och hummar när han börjar låta allför angelägen. Slutligen sätter jag honom framför TV-n och sitter själv framför datorn. Inte nog med detta, jag äter ett halvt paket pepparkakor bakom hans rygg. Huga huga. Jag har inte dåligt samvete.

Det verkar som om moddarna tänker låta taket till föräldraförsäkringen ligga kvar som idag. Låt detta vara sant!

Vi har inhandlat en ny begagnad vagn, den är röd, så nu kommer alla tro att det är en flicka i vagnen även om det är en pojke. Fö fick vi vagnen för 1900, behöver bara köpa mjuklift till (vid nästa lön, den där stora som uteblev denna månad), ett kap tycker jag. Den väger bara 12 kg och den har hjul som inte kan punkteras. Dessutom är den inte så stor, det känns bra eftersom det ska åkas en hel del kommunalt med denna vagn och det är jobbigt med en koloss. Ska nu ta tag i att fixa till kolossen, hitta alla åkpåsar och regnskydd, tvätta skitigt tyg och se vad som måste åtgärdas på evighetspunkteringarna på lufthjulen, sen ska den fotograferas, annonseras och förhoppningsvis säljas för en billig penning. Återstår bara att låna lite saker, bärsele och bilbarnstol, sen är vi fit for baby. Det är nu 2,5 månader kvar (+-14 dagar), jag börjar få djävulskt ont och vill ha allt arrangerat och klart till i början av november, helst skulle allt vara klappat och klart idag, inklusive julklappar, men det senare är en ekonomisk fråga. Jag tänker inte springa runt i affärer när jag är i 9:onde månaden. Ska leta det mesta på internet. I love internet.

Jag har svårt att glädja mig åt att jag är gravid, det är konstigt för det är ett mycket efterlängtat barn, noga planerat dessutom. Men jag försöker på något sätt ta ut allt jobbigt som väntar i förskott. Fast jag inte alls vet hur det kommer bli den här gången. Det kanske blir lättare, det kanske blir jobbigare, men inte fan blir det bra av att jag är olycklig nu och bara går runt och bävar för förlossningsdepression, ett halvår utan sömn, ensamhet och kvällsskrik. Jag är så rädd att tappa fotfästet, jag har också svårt att ställa krav på min omgivning så jag ser mig själv tyst och lidande som tar på mig ett alldeles för stort lass tills jag bryter samman under bördan. Men jag kan faktiskt träffa en överenskommelse med min man där han tar en matning under natten så att jag får sova mer än 90 min i sträck (man blir kocko när man inte får sova längre sammanhängande). Jag kan nu kräva att han tvingar mig att söka hjälp om babybluesen inte går över. Jag kan skita i att amma om jag inte mår bra av det, för det gjorde jag inte förra gången. En mamma som mår bra är viktigare än bröstmjölk. Och nu ska den här mamman ha två barn och då måste jag må bättre än jag gjorde när lillplutten kom. Så istället för att gå runt och vara olycklig nu får jag nog ställa krav och smida planer ihop med min man. Här ska lagas matlådor så många att vi inte behöver laga mat på två månader, oj hur många portioner blir det? 120 för mig, 120 för min man och 30 för lillplutten, 270 lunchlådor mao. Ja det är bara att börja jobba, och köpa en frysbox och en jäkla massa plastlådor.

Med förstagångsföderskor, totalt uppfyllda av sina graviditeter, bebisar, förlossningar, veckoräknande...Boooooring.

Dessutom hade alla blivit hjärntvättade att tro att det bästa är att föda naturligt utan bedövning. Ha ha ha, vi får väl se när ni ligger där och kvider på förlossningen och försöker vara starka... För guds skull, tro inte att man kan bestämma sånt i förväg.

Jag tror att ett av skälen till att jag känner mig så ledsen och ensam är för att jag har ångest inför föräldraledigheten. Min förra föräldraledighet var den ensammaste tiden i mitt liv, jag kunde lika gärna flyttat in i ett kloster och avskärmat mig från omvärlden.

För mig verkar det som om det finns två typer av mammor, de som älskar bebisar och de som älskar större barn. Jag tillhör den andra kategorin. Jag tycker att första året är rätt segt, visst, man knyter an jättestarkt till sin bebis och bara känner kärleken flöda, men man är också ett trött vrak, en ammningsmaskin och ganska hjärndöd. Man förväntas vara hur lycklig som helst, en madonna som är totalt uppfylld av sig själv som Moder och sin avkomma, Bebisen. För mig var det fruktansvärt när jag kände min identitet försvinna och jag blev reducerad till enbart moder. Inget annat. Ingen frågade mig vad jag gjorde i det civila. Ingen pratade om framtiden och vad jag har för planer med mitt liv. Puréer, bajs och mjölkstockning var sådant jag förväntades tycka vara spännande. Min man frågade man dock gärna om hans yrke och fritidsintressen, han var ju Mannen och Försörjaren gud bevars.

Jag hade kanske otur, men i min mammagrupp var det enbart kvinnor som vägrade låta sina killar vara hemma, vägrade börja jobba på sina "trista jobb" som de själva uttryckte det och som levde moder-bebis myten till 100%. Min bästa kompis fick barn samtidigt som jag, men hon är (alla sina goda sidor till trots) en äkta bebis-kvinna. Hon tycker att barnen är underbara och deras utveckling är jättespännade fram tills tre års ålder, sedan är det roliga slut. Jag tycker typ tvärtom, det har aldrig varit så spännande som nu i lillpluttens utveckling, han är tre och ett halvt och vi har massor av spännande saker framför oss, lära sig läsa och sånt kul (ja jag vet att det är ett tag kvar, men ni fattar).

Jag kände mig alltså som världens ensammaste person där jag gick runt med min barnvagn med lillplutten i. Jag saknade stimulans så jag höll på bli galen, jag gick långa promenader varje dag (vilken kondis jag fick) och åkte till mitt jobb relativt ofta om jag jämför med andra kolleger. Jag började också läsa en kurs när lillplutten var fem månder och jobbade igen när han var 7.5 månader, det var så skönt. Det är kanske hemskt för bebis-kvinnor att höra. Jag älskar mitt barn över allt annat på jorden, men jag får ingen kick av att vara behövd. Däremot kan jag lugnt erkänna att när jag började jobba så längtade jag så mycket efter honom att det var värt att ha honom sovande i vår säng hela nätterna bara för att kunna tanka fysisk närhet.

Jag har nu en mikroskopisk förhoppning. Alla kvinnor är inte antingen bebis-älskare eller storabarn-älskare. Alla kvinnor är inte fullständigt uppfyllda av moderskapet och kan inte prata annat än bebisar. Jag måste hitta mig en medsyster. Jag är säker på att det finns åtminstone en till därute som känner likadant som jag. Nu gäller det bara att hitta henne och att vi är i synk...

Lillplutten börjar nytt dagis på onsdag. Hoppsan. Inskolning på tre dagar, sen ska det vara klart. Jag grät lite efter att ha pratat med föreståndaren, tjejen på avdelningen och min man. Det känns sorgligt att lämna det gamla dagiset, han har trivts så bra de första två åren då han gick på sin trygga fina småbarnsavdelning. Sedan två veckor har han börjat på en avdelning för 3-4 åringar och det har varit kaos rent ut sagt. Det gör det lättare att flytta honom, de sista tre dagarna har han inte ens velat bli lämnad där. En av hans gamla fröknar säger att han mest leker för sig själv och det gjorde att jag grät lite till, för precis så var hela mitt första år i ettan, jag stod bakom ett hus, ensam och grinade. Nu ber jag till högre makter att han ska trivas på det nya stället och att han ska känna att vi stöttar honom och finns för honom om han tycker att det är en jobbig omställning. Tycker han att det är bra där får han gå där tills han börjar skolan, ingen mer flytt för min lillkille, fy bubblan.

Precis som alla barn i hans ålder kan lillplutten ALLA sina böcker utantill, ordagrant. Han rättar mig när mig när jag läser fel som "innan polisen tar dem", "Nej mamma, innan polisen tar FAST dem, ska det vara." Jaha. Fast man kan göra en kul grej av det, läsa ett ord fel i varje mening. Till slut skrattar ha så han skriker när jag byter ut mamma mot pappa, brandbil mot polisbil osv, ja ni förstår. Det är humor för en liten kille det.