tandhaggan

Storkillen har somnat med sin vänstra framtand under kudden. Den ska bytas mot en tia. Jag känner mig inte helt bekväm med att ljuga för honom. Smyga in och smussla ut tanden och byta mot en guldpeng. Gömma tanden i en liten ask på "mammas hylla" tillsammans med de två andra han tappat. Tandféen, sånt bull. Jag fattar inte varför man ska lura barnen från första början. Julklapparna kommer från oss, ni får dem för att vi älskar er och vill skämma bort er. Är det så himla fel? Jag vill inte att du leker med din gamla tand, ge mig den så får du en tia. Varför ska vi bygga våra förhållanden på lögner? OK, man kan väl hålla inne med vissa sanningar, åtminstone tills vidare, men så småningom vill jag helst ha en ärlig relation med mina barn.

på grått papper

Ibland är det så komplicerat att vara förälder. Det känns som om man gör fel hur man än gör. Igår var en sån dag, full med bråk och tandagnisslan. På kvällen kände jag mig helt manglad. Lite lust att bara dra ifrån föräldraskap, studier, volvo och förortsliv. Säga upp mig helt enkelt. Men ingen annan kommer kliva in och ta över. Och idag känns det bättre. Vi försökte komma överens om en mildare föräldrastrategi igår kväll. Idag har jag hunnit prata med stoara killen och vi ska vara snällare mot varann. Han har förresten tappat en framtand uppe och längtar efter att pappa ska vakna så att han får visa.

pyssel

Storkillen och jag har inhandlat pyssel för en femhundring på Panduro. Nu kan hösten komma, vi är redo, rustade med leror och glitterfärger! Men jag måste säga att deras hemsida ser rätt lam ut med tanke på vilken orgie i fix, färg och dutterier deras affär på kungsgatan är. Mest roligt är det att titta på ditsläpade manliga sambor som skiter blankt i vilket papper hon ska ha till sin scrapbook. Men de håller masken. För husfridens skull.

overallträsket

Vi har köpt en overall på HM, gott nog. Tills jag börjar fundera över definitionen "vattenavvisande" Vattenavvisande och vattentät är inte samma sak. Det verkar som om alla overall-tester kommer i slutet av september, dvs då alla overaller är slutsålda. HM har fått skitbra i testerna vissa år och skitdåligt andra. Som förra året t ex då fick de visst en etta i betyg på vattentätheten. Vi bor i Stockholm = det regnar och är blött 80% av vintern även ett år med snö. Jag står inte ut ett år till med regnbrallor ovanför overallen. I år ska han fanimej ha en vattentät overall. Det är lite otäckt dock att surfa runt på familjeliv och liknande. Där verkar alla köpa overaller för 1200-2000 kr. Frågar man om HM-overaller pratar de bara om 1800-kronors overaller och frågar man om HM igen så blir man ignorerad. Fast det är väl inget att förvånas över egentligen, det är ju ofta samma slags kvinnor som är inne på de där sidorna som de jag stött på i olika föräldragrupper och i dagsissammanhang. Alltså såna där som tror att deras kvalitet som förälder sitter i vilken vagn de köper, vila kläder barnen har och så vidare. Såna där som hela tiden måste jämföra sig med andra. Jag surfade snabbt ut från familjeliv och får fundera vidare.

jojk

Vi tittar på inledningen till Hej Hej sommar och när Sandra börjar jojka (eller kula eller vad hon nu gör) ylar jag med. Sonen tittar på mig förvånat, "Men mamma kan du också sjunga så där fint?", detta med avund i rösten.

Så där

Det pågår visst en kampanj där mannens roll i befruktningsprocessen belyses, nu är det mäns övervikt som tas upp som ett problem. Jag är benägen att hålla med, tre år av liggande tog det att göra storkillen. Lillkillen är tillverkad på första försöket efter att min man gått ner 18 kg i vikt.

Oh no

Prinsess Leia klänningen (lucialinnet) är förstörd, en stor fet fläck på magen som inte går bort i tvätten. Storkillen bryr sig föga.

Vällingträsket

Min yngste dricker välling vid tre-fyra vareviga natt. På sistone har det börjat gnaga i mig, att han dels klarar sig utan välling och att han dels inte kommer kunna sova på nätterna förrän vi slutar med den där jädra vällningen. Men motståndskraften minskar som bekant nä man är väck av trötthet, så vi har låtit det bero. Någon gång måste han sluta med vällingen av sig själv. Men precis som att äldste sonen inte slutade med vare sig napp, blöja eller kvällsvälling så har heller inte yngste gjort något självmant. Nu är lillkillen 18 månader, nu ska vi sluta. Det har gått "bra" i två nätter, bra som i att en förälder ligger vaken och försöker få barnet att somna om utan vällingflaskan. Önska oss lycka till, och att vi snart, snart får sova hela nätter, det vore en önskedröm!

Assassino

Strokillen ligger i soffan och tittar på lilla sportspegeln. Plötsligt frågar han "vad är en mördare?", nästa fråga är "vad är en slav?". Man undrar vad som händer i det där lilla huvudet.

nej nu jävlar

Imorse när jag lämnade min glin, satt jag lillkillen i sandlådan och hjälpte sen storkillen att hitta ett rött lasersvärd (dvs en röd kratta).  När jag vänder mig om har två femåriga tjejer tagit lillkillen, tryckt in honom mellan sig på en gul cykel (större trehjuling, dubbla sadlar) och trampat iväg. Där tog mitt tålamod abrupt slut. Jag stampar fram, och plockar upp honom samtidigt som jag väser att "Ni får inte göra så här med honom, han är ingen docka". Sen ger jag hom till en fröken (ingen från hans avdelning inom synhåll) och frågar argt om jag kan lita på att hon ser efter honom så att ingen drar iväg med honom. Jo jo, ja ja, det skulle hon absolut göra det kunde jag lita på.

Hela resan till jobbet har jag tårar i ögonen och funderar på om jag ska åka tillbaks? Om jag ska ringa och skälla? Magkänslan är att jag vill byta dagis nu. Idag. Till ett dagis där småbarnen är för sig, utan farliga klätterställningar och andra saker de kan klättra upp på. Vi har bägge två hittat lillkillen uppe i klätterställningen, gråtandes utan någon vuxen i närheten. Vi har hittat honom ensam vid gungbrädorna som är avskilda från dagis. Vi har hittat honom många gånger omringade av massa femåriga flickor som sitter och gullar med honom. Femåriga flickor låter kanske harmlöst men tänk dig att vara omringad av fem stycken 2.70 meters jättar som trycker sig mot dig, petar dig i ansiktet, klappar dig i håret och pratar till dig med gälla röster. Inte så kul va?

Min man tog upp det här i tisdags, personalen försvarade sig och hävdade att de har koll på honom, men att han vill utforska gården och dessutom smita undan lite från alla äldra barn som envisas med att dutta med honom. Nu har vi enats om att prata med personalen gemensamt på måndag, om det inte känns tryggare för oss att lämna vår yngste son på dagis måste vi söka oss någon annanstans. Helst vill jag inte det, jag tycker inte att barn är några blommor som man bara kan plantera om efter behag, så jag hoppas innerligt att vi blir bemötta på ett bra sätt och att det blir en förändring.

När äldste sonen började på dagis var det precis sånt här vi var rädda för. Men vi fick fel, vi behövde aldrig känna oss oroliga för hans säkerhet på det gamla dagiset. Småbarnen hade en egen gård utan stora klättersällningar, utan cyklar som susade runt. Utan femåringer som skrek och slogs. Med barn nummer två är man faktiskt ganska mycket coolare och mindre orolig. Så när man väl är orolig måste man agera.

skit för halva slanten

En oror gnager när jag lämnar mitt yngsta barn på dagis, han är så liten och det känns som om de inte har så bra koll på honom på morgonen. Det är sällan personal från hans avdelning där då, och jag vill inte lämna till någon jag inte gillar/känner. Nej just gillar. För det jobabr ett par riktiga bitchar på ungarnas dagis (varför slutar den bra personalen och puckona blir kvar?). Såna där bitchar som ser att man står med en liten unge på armen och har jävlebråttom till tunnelbanan, men ändå inte kommer fram och erbjuder sig att ta honom (fast de SKA, jag har kollat), utan istället står och snackar med varann och ser ut att tycka att det är så jävla jobbigt att man kommer precis när de står och pratar, för man stöööör. Och även om det är någon vettig personal där så känns det jobbigt, för lilla lillkillen trampar iväg på egen hand och gården är stor och det går närmare 70 barn på daghemmet och jag vill att någon ska hänga med honom även om han är duktig på att klättra för han är alldeles för duktig att klättra och klättrar upp på saker som barn som är ett år äldre inte klarar. Just nu vill jag byta dagis.

kräks

Lillfisen har en stark vilja. Mycket stark. Han är inte ens ett och ett halvt men i stil med en äkte två och hlavt trotsare lägger han sig platt på magen och gallskriker om han inte får som han vill. Vill det sig riktigt illa skriker han tills han kräks. Det händer nästan varje dag nu. Idag är jag nerkräkt för att jag tog ifrån honom en vass pryl. Yummy.

jobbigt

Det kanske är jättebra att man belyser att vissa människor faktiskt slår ihjäl sina ungar. Men jag inbillar mig att det inte kommer upphöra för att man snaskar det i kvällspressen. Den som tappar kontrollen tappar den ju inte direkt ute bland folk. Hemmet är ju den största faran för de här barnen. Fylla hos förövarna kanske? Och ingen skulle väl lämna sitt barn ensam med någon som man tror skulle döda det? Själv blir jag helt gråtfärdig av varje löp som kommer upp på aftonbladet.se dessa dagar.

inte rosa

Ja till unisexkläder för barn, hur bra som helst. Själv kunde jag bli bättre på det där. Men, så är det, ingen av mina ungar får ha rosa, ever. För pastellrosa är fult. Det är ljusblått med. Mitt problem med PO.P är att det är så jävla dyrt. Jag vill inte lägga 175 kr på en t-shirt, det gör jag ju inte ens till mig själv och jag växer ändå inte ur den. Fast jag kan ändå hitta mer unisexgrejer om jag bara ansträngde mig. Häromdagen köpte jag tattoos åt storkillen, Svampbob (enda tjjejen har en biroll), Bilar (två tjejer som bara har biroller) och Madagaskar (en tjej är med och hon har....biroll!). Nästa gång köper jag tatoos med disneys prinsessor, fast jag gillar inte kvinnobilden de förmedlar heller. Ohhh, här ligger jag i dvala till prinsen väcker mig med en kyss, tjolahopp. Pippi är väl bra, men det är bara Tommy och Pippi som får ha riktigt kul, medan lillmamman Annika ser till att de äter och tvättar deras kläder ibland... Ge mig barnkläder som är unisex och barnhjältar som också är det, eller åtminstone förmedlar OK kvinno- och mansroller.

kalas

Det är dubbelkalas idag, två tvillingflickor storkillen känner fyller år. Jag fick tips om snygga retrokläder på Lindex, men där fanns det bara fuuuula grejer. Skumt, kvinnan som tipsade har jättebra smak, fårgan är hon har varit i ett mer välsorterat Lindex än just det i globen? Vi hittade presenter i alla fall så det löste sig. På Polarn o Pyret har de skitsnygga tröjor men man kan liksom inte betal 175 buck för en tröja i present, eller ha ha, man köper en så får tjejerna dela på den...Kalas blir det också imorgon och då är det pampigt värre, det är sexårspartaj på Hallwylska muséet. Låter det inte hur snobbigt som helst? Det kanke är där vi skulle hostat upp en tröja från PO.P. Ha ha, vi kanske skämmer ut oss totalt med vår pysselpåse för 125 kr. Varför har man ett kalas på ett museum? Varför duger inte bara en vanlig gårdslokal? Vad är det man vill signalera då? Hennes föräldrar separerade för ett år sen så jag har knappt pratat med dem sedan dess men jag tycker det är helt hysteriskt! Det finns säkert en fullkomligt logisk förklaring, men just nu tycker jag bara att det är så skumt.

sjukkorv

Storkillen är sjuk idag. Egentligen inte jättesjuk, typ 37.7 och jag hoppas att det stannar där. Varje gång han blir dålig går det ner i luftvägarna och han får hosta. Efter fyra år med den hostan hör vi exakt vilken hosta som betyder att han ska vara hemma dagen efter. Ändå ligger man där på natten och hoppas att det bara ska vara vanlig hosta (han är lite astmatisk och hostar ofta på nätterna). Nu spelar det ingen roll när jag är hemma ändå, men när båda jobbar så är det skitångest inför en plötslig hemmavecka.

kompisar

Jag är så glad att det är varmt ute, äntligen är det massor av ungar på lekplatsen. Min storkille har skaffat sig flera nya kompisar. Det är så skönt att se honom interagera med andra barn. Han har jättemånga fina egenskaper och jag är så stolt över honom att jag nästan kan spricka. Vi har ju dagiset en bit bort och då är det ännu viktigare att han får kompisar som bor i närheten. De flesta av de här ungarna är äldre än honom och känner dessutom varann eftersom de går på ett dagis som ligger precis brevid, men ändå släpper de in honom och låter honom vara med. Fast bara killarna konstigt nog.

kallt

Stora killen är numera fyra år och är sedan 7:30 ute och cyklar i parken. Inte själv naturligtvis, hans gamle far drog på sig paltorna och följde med. Det blev m a o succé även om han inte hoppade och skrek som vi väntat oss. Han blev nog mera paff.

lillkille på besök

Igår hälsade en fd jobbarkompis på, hon hade med sin gulliga son på 15 månader. Shit vad fort man glömmer hur det är att ha en unge i den storleken hemma. Vi har inte längre barnsäkrat så killen käkade både kattmat och rotade i soporna, trots att hans mamma gick efter honom hela tiden. Fast det är ganska OK, vi har ju inte direkt kaustiksoda i skåpen, för även om en fyraåring inte käkar sopor längre så går det inte att ha vad som helst inom räckhåll. Den besökande pojkens värsta tilltag var att han för ett tag sen druckit vattnet i grejen som toaborsten står i. UUUURK! Han hade spytt och haft diarré under en timma sen var allt som vanligt igen. Alltså, hur barnsäkrar man toaborsten? Ja efter att ha hört den historien var jag glad att han inte hittade kattlådan när han var här. Det hade kunnat blivit riktigt intressant.

Läskigt

Efter att ha varit sjuk i en vecka och ammat väldigt lite var lillplutten så uttorkad i morse att skinnet på magen var alldeles rynkigt. Med hjärtat i halsgropen ringde jag till sjukvårdsupplysningen sen bar det iväg till barnakuten. Lillplutten blev spolad i näsan och iproppad alvedon av en sjuksyrra sen fick vi vänta i två timmar. Under tiden fick jag honom att amma flera gånger om än lite varje gång så när vi väl fick träffa doktorn var han inte alls lika rynkig och torr. Läkaren konstaterade att han var uttorkad men inte hade lunginflammation (han är rosslig) och vi fick åka hem igen med rådet att amma mycket, ge alvedon och ha kontakt med BVC under resten av veckan. Shit vad de kan skrämma skiten ur en de små liven. Storplutten har varit mycket sjuk genom åren, men aldrig så det funnits behov av att uppsöka akuten. Men det är väl så när man knappt är två månader och har ett äldre syskon på dagis, man blir utsatt för supervirus. Nu ska vi vara ännu petigare med handtvättandet och pussandet.

Tidigare inlägg Nyare inlägg