adrenalin

När jag äntligen lyckades ringa människan på makens jobb gick jag ut hårt. Hon gick med på nästan allt jag krävde även om hon försökte slingra sig lite. Jag får betalt för mitt andra arbetsprov, det var bra av mig att kräva det, för det tog tre timmar. Nu hoppas jag att deras kund godkänner, för då blir det mer pengar till mig!

Jag har ju gjort ett extraknäck på min mans jobb tidigare, och nu blev det aktuellt med en lite större grej. Kul tänkte jag, eftersom jag tog mig bort från mediabranchen 1999 är det (nästan) bara roligt att komma och gästspela lite. Först ville de ha ett arbetsprov, och det räckte inte med det jag har utan jag fick komma dit och provjobba lite, jag gjorde det gratis fastän det tog emot. Nu har kunden nästan bestämt att de vill ha mig, men de vill ha ett arbetsprov till, gratis förstås. Jag har aldrig varit med om att behöva lämna två gratis arbetsprover. Jag blev så paff när de ringde i torsdags och ville ha ett prov till, utfört på plats att jag hummade lite och sa, betalar kunden då? Ett mjäkigt näej kom, och jag vågade inte stå på mig. Eftersom jag inte kunde förra veckan så skulle vi höras denna. Sen funderade jag både länge och väl kring detta. Först var jag förbannad och tänkte att jag skiter i det hela. Men efter moget övervägande har jag bestämt att jag ska stå på mig, vänligt men bestämt. Vill kunden ha ett arbetsprov till får de ge mig timlön, vill de inte betala så kan de leta på annat håll. Jag hatar när folk kör med mig, och jag gillar inte känslan av att någon promenerar rakt över mig. Man kan säga nej hellre än att gå runt med bitter smak i munnen.

Det börjar bli dags att packa ihop inför resan imorgon. Jag kommer hem lagom till matchen på torsdag. Jag tror inte att jag kommer kunna blogga något när jag är borta. Ingen dator = ingen uppkoppling. Kudden ska med. Gud vad jag kommer sakna min lilla bråkunge. Min man med, men han är inte bråkig, bara snäll.

Jag, vuxna forskarmänniska ska på konferens nästa vecka. Jag vill inte, jag hatar att vara borta från min familj. Jag kommer avslöja mig som storsnarkare då jag måste dela rum med en kollega. Kul, ska jag varna henne så att hon får chansen att ta med ett par öronproppar kanske? Snarkandet är ju jättepinsamt, men jag väcker tydligen min stackars familj, så det känns brutalt att utsätta någon oskyldig för det. Familjen lär ju sova som stenar i tre nätter i alla fall. Magproblemen som kommer i kölvattnet av att vara gravid tänker jag inte ens diskutera, men ni kan ju kanske föreställa er. Eller inte.

Skickade mitt bidrag till chefen, han blev sur för att jag var ute i sista minuten, men den genialiske mannen rättade som en galning och bidrog med massa matnyttigt. Han skulle kunna få vilken skit som helst att låta som fantastiska forskningsresultat. Men det kanske är det som är hemligheten i den här branschen, man tar bajs och omvandlar det till guld. Alkemi helt enkelt.

Nu ska jag mickla och mackla med mitt bidrag och försöka ta bort hälften av texten, folk orkar inte läsa en hel jävla uppsats. De vill ha bilder, bilder och liiiite text. Så gör jag i alla fall när jag läser vetenskaplig text, jag tittar först på bilderna och om det verkar intressant tittar jag på utförandet och referenserna. 

Jag vaknade en timma innan klockan ringde i morse, låg där och funderade på vad som kunde hända när jag skulle berätta att jag är gravid för mina chefer. I vilken ordning ska jag prata med dem, vad ska jag ha för attityd, hur ska jag ta det i fall någon av dem säger något knäppt? Attityden kändes viktigast, min egen inställning är allt. Om jag har bra inställning och är positiv, varför ska de tala om för mig att det är ett problem? Jag gick upp efter en halvtimmas funderande, gjorde mig iordning, väckte min familj och for till jobbet. Vid tio masade sig den bitädande chefen in, han bara skrattade och sa att det ska väl gå att labba, licca och publicera som vi kommit överens om tidigare. Han sa att det var roligt när jag gick, så styrkt av detta ringde jag upp herr ordinarie, han sa: Vad innebär det? Med min positiva och välvilliga inställning förklarade jag hur jag planerade mitt arbete och han verkade nöja sig med det. Vi får väl se om han sitter där och möglar på sin kammare och hittar på något ruttet, men fru adrenalin får nog se till att jobba på nu. Upp till bevis liksom.

Jag mailade chefen 22:00 igår kväll, 23:30 svarade han, fast då sov jag förstås... Imorse kom ett vidarebefodrat mail som gått från chefen, via en forskningschef till en kille som ska hjälpa mig, tillbaks till forskningschefen och vidare till mig! Hurra! Måste ringa ett samtal och boka en tid dock, men det går väl bra trots telefonskräcken. Jag har träffat killen jag ska prata med en gång förut, så det ska väl gå bra. Jag skjuter på det tills i em, sen blir det nog fint.

Det går segt just nu, jag har undervisat sedan i slutet av mars och försökt forska lite vid sidan av sådär. Detta främst för att jag behöver några resultat att sätta på en poster som ska vara med på en konferens om fyra veckor. Nu är jag i skriande behov av en superavancerad maskin för att få ut det vi ska köra testerna, men eftersom en sån maskin pajjade en massa arbete för mig i mars så vet jag inte vart jag ska vända mig. Till min handledare kanske? Ja det är nog bäst så. Återkommer i frågan.

Jag är fortfarande riktigt slö idag. Igår gick jag hem tidigt och hämtade sonen på dagis, han bröt ihop för han hade väntat sig att hans pappa skulle hämta. Hängde över styret och grät stora tårar. Jag klappade och tröstade, sen släppte det. Det är inte att han inte vill ha mig, utan att han blir ledsen när hans föreställningar rubbas. Sen gick vi och vårstädade gården med hyresgästföreningen. Efter någon timma mådde jag illa av hunger och lillplutten var helt agressiv så det var bara att gå in och laga mat innan vi kunde gå ut igen och vara med på korvgrillning. En synnerligen lyckad avslutning på en riktigt seg dag, nej förresten jag avslutade med att se både 6 ft under (säsongsavslutet) världens bästa serie, och LOST, undrar om det också var säsongsavslut?

Jag är jätteslö idag, men det är ju bara så vackert väder! Gick ut och åt lunch med en kompis i solen, ville inte gå in igen sen...Dricker Festis Doctor, som smakar annanas, mums!

På mitt universitet finns ett ganska nystartat nätverk för kvinnliga doktorander, vilket i sig är bra. När de hade skickat ut inbjudan till de kvinnliga doktoranderna på min avdelning hade även männen fått en sån, för vi har ingen mailinglista baserad på kön.

Min kollega Micke kom till mig och frågade vad jag tyckte om att inte männen var inbjudna till en diskussion om jämställdhet. Han var jätteupprörd över att ha fått läst om mötet men inte få komma. Jag tycker att hans argument om att jämställdhet är något som man uppnår tillsammans och inte genom att föra krig mot männen var vettiga, men jag försvarade delvis nätverket eftersom det är kännt att kvinnor är mycket sämre på bygga nätverk än vad män är. Äh vaddå, tyckte Micke, han själv hade ju inget nätverk.

Men det är inte sant. T ex så är Micke och jag och Håkan, tre stycken som kommer bra överens och uppskattar varandras kompetens. Men om det verkligen gäller, Håkan får jobb som projektledare och han ska välja ut en ny kompetent medarbetare, vet väljer han? Mig eller Micke? Jag gissar på Micke. Inte för att jag är sämre än Micke, eller för att Håkan är ett manschauvinistiskt svin. Utan för att det är lättare att ta en kille. Jag blir sällan medbjuden att följa med Micke och Håkan ut och ta en öl. Det är lättare för en kille att hänga med en annan kille. Inge sexuella spänningar t ex, om nu båda är hetero, och om en av dem träffar en tjej så är det inga problem att ha en nära killkompis, men en tjejkomis, det är inte alla tjejer som tycker det är så kul.

Jag själv t ex. När min man jobbar i projekt med Kalle så funderar jag inte ens, men Stina, henne vill jag helst veta vem det är och om hon har någon kille osv. Nu jobbar han med en tjej som han jobbat med flera gånger förut. Hon hör aldrig av sig mellan projekten, men medan de jobbar är det en annan visa. Då ringer hon flera gånger per dag. Imorse ringde hon t ex 8:10 och frågade var de skulle mötas så de kunde promenera tillsammans sista biten. Och jag blir svartsjuk. Och arg. Och skäller. Min man bedyrar att hon är helt ointressant, hon har kille och han tycker själv att det är irriterande att hon är så bundis under projekten och aldrig hör av sig annars. Och jag skulle vara en dålig fru om jag skulle försöka tvinga honom att få henne att inte ringa, så det kommer  inte hända.

Men som med det kvinnliga nätverket, det är lättare om man nätverkar med folk av samma kön. Tyvärr. För det finns svartsjuka fruar och andra problem. Så kvinnor förenen eder och motarbeta inte varandra. För Micke och Håkan kommer alltid hålla varandra om ryggen även om de inte menar något illa med det.

En av de saker jag tycker är pest med att vara forskarstuderande är att man måste söka mängder med stipendier. Handledaren betalar sällan mer än det nödvändiga, och ska man åka på konferens för att visa upp sig i forskningsvärlden och göra reklam för sig själv och sina resultat måste man ha pengar. Pengarna får man genom stipendier. Varje gång man söker pengar är man väldigt osäker på om man verkligen ska få några stålar, och får man pengarna räcker de sällan till hela resan. Jag fick t ex 7000 för att resa på konferens i USA, bara avgiften till konferensen ligger runt 3-4000, resan ska vi inte tala om, och så hotell på det, jag hade behövt 13-14000. Det blev ingen konferens, och jag fick lämna tillbaks pengarna.

Om man lyckas få ihop hälften så kan man ställa sig med mössan i hand och be sin handledare betala resten. Mössan i hand är inte riktigt min grej. Inte alls faktiskt. Jag hatar att be honom om saker. Jag känner inte ens att han uppskattar vad jag gör, utan mest ser mig som ett besvär. Min yngre kollega är jätteduktig och har jättefina resultat, hon har honom lindad runt lillfingret. Tur att hon är min allierade, en riktig toppentjej faktiskt. Hon ska be honom om pengar, för oss båda till nästa lilla konferens, vi behöver typ 4000 var, och när hon frågar får vi nog det. Själv vill jag inte stå där och be honom om det.

Nu slutar jag att söka stipendier, jag är less på att skriva långa ansökningar som inte leder någon vart och i bästa fall ger lite kaffepengar och en tub bedövningssalva.

Jag vet också varför jag fick min senaste ansökan avslagen. Det var självklart mitt eget fel, jag hade inte betalat in årsavgiften till förbundet i tid. Där fick jag för arga mail och upprörda känslor.

Min man följde inte med på kalaset, i fem timmar skulle han rå om sig själv, kanske se en film. Eller bada. Det här är vad han verkligen gjorde: Läste lite. Tvättade och hängde en maskin tvätt. Bytte i kattlådan. Städade akvariet och bytte vatten. Städade balkongen ordentligt och ställde upp bordet. Bäddade rent i sängen. Lagade jättegod mat. Diskade. Vilken karl jag har! Snygg och intelligent är han också!

Fast när jag tänker efter så blir jag riktigt sur över att mina chefer inte gett mig något slags besked kring min förfrågan om lönehöjning. Jag kan ta ett nej, men att inte få veta något alls är störande. Det är nästan tre veckor sedan jag frågade, så de har fått tid på sig. Och alla gubbar som de i sin tur skulle kunna tänkas behöva fråga har varit på jobbet. Jag tror att de "glömt" att kolla. Men till skillnad från de andra doktoranderna har jag suttit i löneförhandlingar på mina tidigare arbeten, och om de tror att jag också bara ska "glömma" att jag frågat, så är de fel ute. På måndag kommer en ny fråga från mig, precis som en liten arg tennisspelara som vägarar inse att de andra inte vill spela. Och jag ska ha en retur även om den är dålig. Det vore inte helt fel att någon gång i framtiden ha en chef man kan lita på. Det var många år sedan jag hade en sån, men gud vad han var underbar! Men jag vet att de flesta chefer suger, själv skulle jag vara en aspissig chef, men man kan ändå drömma...

När jag träffade min handledare sist frågade jag om jag skulle kunna få löneförhöjningen som man egentligen ska få när man tar sin lic. Jag hade tänkt ta den i mars, men det kommer att hända typ i oktober. Han var tveksam till om instutionen skulle gå med på det men han skulle kolla. Eller hur! Jag var också tveksam till om instutionen går med på det, men jag tänkte att det inte skadar att fråga. Och nej, det verkar inte som om jag får den lönehöjningen, men just nu gör det inget för vi fick lönehöjning ändå, av grundlönen, inte lika mycket som för lic-nivån, men jag blev glad ändå! Och så är det helg snart också! Och sol! Kan det bli bättre?

När man som yrkesperson är beroende av en sökmotor för att komma framåt i sitt arbete och datakillen aldrig uppdaterar det och dessutom åker på semester så att man står utan sitt redskap, då, och bara då blir man lite sur. Hur gjorde de förr i tiden?

Jag går en forskarutbildning i ett naturvetenskapligt ämne. Jag började 2002 och efter en föräldraledighet väntas jag bli klar 2008. Ibland känner jag väldigt starkt för att hoppa av, bara avlägga licentiat examen som är värd 80p och ge mig av ut i arbetslivet. Det har nämligen varit jävligt påfrestande att gå den här utbildningen. Andra dagar tänker jag, vad fan, jag klarar det här, jag ska bita ihop och visa världen att även med lite sämre förutsättningar kan man lyckas. Vi vill hemskt gärna ha ett barn till och det snart, det gör att jag känner mig oerhört osäker på om det verkligen går att komma i mål med avhandling, disputation och promovering i stadshuset, nåja, promoveringen skulle jag nog strunta i, men det andra då?  Jag försökte i ord sammanfatta för min man vad jag faktiskt lärt mig.

Att göra en bra presentation.
Att ställa mig upp och muntligt berätta vad jag gjort inför massor av människor (utan att svimma).
Hur man arbetar effektivt.
Hur man söker genom tonvis med literatur och hittar det som är relevant.
Hur man ska välja sina projekt.
Att säga till i tid om det inte fungerar.
Hur man hanterar en vag chef.
Hur man ställer krav.
Jag har dessutom undervisat en och en halv termin, både praktiskt och teoretiskt.
Jag har läst flera kurser som bara finns tillgängliga för doktorander och är eftertraktade i industrin.
Att föra en labdagbok.

Nu känner jag att jag saknar kunskap om hur man skriver en artikel (eller två) på engelska, samt sammanställer en mindre avhandling. Så förutom det, kan jag så mycket mer än jag förstod att jag skulle lära mig på den här tiden.

Var på möte med min handledare och biträdande dito i onsdags. Jag kände mig som ett lamm som skulle ledas till slakt. Sjukt att jag aldirg vet vad som ska hända på de där mötena.  Det här mötet gick förvånansvärt bra. Jag hade pratat innan med den biträdande och sagt att min ork är slut. Sedan lät jag det bero, räknade verkligen inte med att få hjälp. Litar inte ett dugg på de här gubbarna. Men de måste haft en ordentlig diskussion innan mötet, för jag erbjöds mer hjälp än jag någonsin erbjudits sedan jag började doktorera. Synd att det skulle dröja tills jag var helt förbi av matthet, men nu ska jag suga åt mig av att de tycker att jag är värd att spendera massor av pengar på, ha ha! Vi har kommit överens om att jag ska avlägga Lic examen i september så nu får jag lägga på ett kol...

Varje gång jag har kurs börjar jag fundera på hur jag uppfattas. Jag är ganska sträng som lärare och ställer rätt höga krav på mina studenter. Och jag frågar mig alltid om jag kanske är för hård. Det var länge sedan jag fick bekräftelse på att jag är uppskattad. Men egentligen är det inte mitt jobb att vara uppskattad, jag ska se till att mina studenter faktiskt lär sig något, och jag kan inte göra det om jag samtidigt ska vara kompis med dem. Jag är inte elak och jag mobbar ingen, gör aldrig narr av någon och snackar inte skit om mina studenter. Men jag berättar alltid i början av en kurs vilka regler som gäller och sen blir jag faktiskt sur när studenterna inte följer dem. Typ inte ringer när de är borta på en obligatorisk heldag. Jag tror inte att jag överreagerar när jag blir lite grinig för en sån sak. Eller när de slarvar med säkerheten. Då blir jag ine bara lite grinig, då lackar jag ur. Och överreagerar delvis, för jag vet att man kan nå fram med sitt budskap utan att bli asförbannad. Har inte listat ut hur bara. Men jag får nog acceptera att jag inte är bästis med studenterna utan den där stränga tanten ha ha. Komiskt bara att vara den som studenteran snackar om och funderart över, för det är jag. Jag har nämligen inte glömt bort hur vi snackade om våra lärare när jag gick grundutbildningen. Jag tyckte bäst om lärare som var raka, kompetenta och utmanade ens intellekt. Det är dit jag strävar själv.

Min gaoda vän är nu disputerad och kan titulera sig doktor. För egen del känns vägen dit omöjligt lång just nu. Ska träffa handledaren på onsdag, min biträdande följer med. Undrar vad de två har kucklat ihop. Vet inte vilken approach jag ska ha på mötet, men det är ett stort allvar i situtionen det har jag förstått efter att ha fått hintar av min biträdande handledare. Gissa om jag är orolig. Det borde vara jag som styr det här mötet, men just nu känns det som att jag inte vet vad jag vill med min akademiska karriär och jag blir helt utlämnad till deras nåd. Har haft svårt att ta tag i saker som gäller mitt jobb överhuvudtaget, får ta konsekvenserna av det nu med uteblivna resestipendier. Suck, jag ska ta mig i kragen, men jag vill ju bara ligga på soffan och vila...

Visade studenterna en del praktiska saker idag, så vi stod tätt ihop fyra personer under över under en timma. Man vill inte gärna lukta svett eller ha dålig andedräkt i en sån situation. Heller inte snor på näsvingen, mycket, vilket jag hade, upptäckte det vid halv ett, kul.