adrenalin

Vi är alltid tillsammans, visst händer det att en av oss går ut men det tillhör ovanligheterna. Maken sov borta någon natt i höstas om jag var borta någon helg i somras men vi sover mycket sällan ensamma. De gånger vi har sovit ifrån varann så har jag alltid haft lillplutten hos mig, så personligen har jag inte sovit ensam sedan jag blev mamma. Om man inte räknar de gånger jag sovit på soffan för att jag inte orkat med en stökig unge eller långdragna hostattacker, men då har ju familjen legat i rummet brevid, så ensam, nej. Maken ska åka bort imorgon, och jag och lillplutten ska få hjälp av mamma som ska hämta två dagar, min undervisning kräver att jag är på plats till 18, och det blir svårt eftersom lillplutten ska hämtas 16... Jag tycker att det är lite jobbigt att sova själv, glömde jag låsa dörren, har någon smugit sig in, står någon och glor med en kikare osv osv. Men min rädsla har förminskats av att få barn, inte för att han skulle kunna skydda mig, utan för att jag ska skydda honom. Så jag räknar med att det ska vara lugnt nu med. Tidigare skulle halva lägenheten varit tänd, nu räcker det med toalampan och spisfläkslampan. Ibland tänker jag på hur det vore att vara själv en natt på landet (med lillplutten så klart), det känns lite för mycket även för en liten mamma, men vem vet, jag kanske klarar det med?

Vi fick inte lägenheten vi kollade på i söndags. Allt ståhej för ingenting. Kollade sedan på statistiken, i genomsnitt krävs det 14,5 år i bostadskö för att få en trea i det området! Vi har bara 12 år så det kan vi ju fetglömma. Det är lättare att få en trea på södermalm än i den förorten, det är ju riktigt komiskt! Jag har ändå någon slags förtröstan och tror att vi hamnar där vi ska vara när vi väl får något. Dessutom var den ju idiotiskt planerad, fast jag gillade utsikten. Jag hoppas att de som får den har barn och att de kommer trivas.

Tittade på en lägenhet idag, har nämnt att det var på gång. Men vi tycker bara så olika. Jag tycker om förorten den ligger i, kan ha överseende med konstig planlösning och vill bara se alla fördelar. Naivt blunda för eventuella nackdelar. Maken vill inte stå och ångra sig efteråt. Jag förstår honom, och han har rätt på många punkter, men tänk om han skulle bli jättenöjd ändå. Trots alla fel och brister? Men det jag fruktar mest är att han ångrar sig efteråt och jag alltid kommer få höra det. Vi har haft det så, han flyttade hem till mig och sålde sin lägenhet. Han ångrade sig naturligtvis. Jag var nöjd med det boende vi hade, men inte han och så var det i fem år,  tills vi flyttade hit. Nu är han nöjd men inte jag. När i helvete ska två människor kunna tycka samma sak? Det här inlägget är inget sätt att försöka få min man att ändra sig, vi har tackat ja, men jag har bara en klump i magen just nu.

Efter en tur ut till Bromma på barnkalas så tog vi vår lilla bil hem igen, aningen tillintegjorda av stora SUV-er och kardiologer och 4.7-miljonershus och annat snobbigt. Det kändes skönt att få åka hem till södra förorterna, men det gick inte alls så smidigt som det borde. Kartläsaren satt och tänkte på annat så vi tog en tur in till stan istället för att göra förorternas ytterkanter. Sen missade kartläsaren en avfart till och chaffören blev lite putt. Komiskt med sonen som satt och härmade mina komandon i baksäten, det är nämligen jag som är kartläsaren. Han skriker "höger pappa, kör till höger", för full hals, gulligt, och pinsamt för det betyder att jag också skriker för full hals...
Hur som haver så hamnade vi i närförorten där vi ska på lägenhetsvisning snart, så vi passade på att köra förbi huset vi står som nr 27 på en trea i, jag var nöjd, huset var gult, allt såg bra ut, det låg invid en liten park och precis vid tunnelbanan. Men plötsligt var maken sur. Sen kom det. "Jag vill inte bo där, det var totalt omysigt". Jaha. OK, jag är stockholmare och har en relation till ett antal förorter, det har inte han. Skit samma den är säkert världens sunkigaste och vi kommer säkert inte få den så varför jaga upp sig. Nu är vi hemma igen och vi var så mätta av tårta och bullar så vi orkade bara varma mackor till middag. Snart är helgen slut, skit skit.

Har nu bakat alla bullar till kalaset. Alla kakor ligger gyllenbruna och fina i frysen. Ska nu bara inhandla det sista så är vi redo för kalas. Men nu ska vi till en 4.7 miljonersvilla i Bromma och gå på ett annat kalas. Hon får en otroligt rockig tröja av oss, det blir bra.

Om man gör trevliga saker med sin underbara familj mår man faktiskt bättre. Nu ska vi äta god frukost och sen åka iväg och göra kuliga saker.

Kommer få titta på två(!) treor de närmsta veckorna. Hoppas hoppas hoppas att en av dem passar oss. Jag är så trött på att bo trångt. Ett eget rum till barnet vore inte att förakta. Där hans säng kan stå (nu står den i vårt sovrum). Och hans leksaker kan bo (som nu bor i vardagsrummet). Hoppas hoppas, sen vill jag fanimej ha ett annat arbete. Eller åtminstone ett nytt projekt. Får jag inte det så slutar jag.

Vår ena katt löper och det är ingen hejd på det, hon har löpt sen i söndags och det blir bara värre och värre. Ska en katt verkligen löpa i fem dagar?  Vi fick p-piller inringda men jag orkade inte hämta dem, ångrar mig bittert nu. T o m den äldre tant-katten har ruttnat på vrålandet och hoppar på henne och ger henne stryk stup i kvarten, men porr-katten tycker bara det är mysigt och åmar sig ännu mer.  Det läskiga är att när hon vrålar så har hon precis samma tonläge som lillplutten har när han vaknar och gråter på nätterna, så vi springer och kollar honom hela tiden. Nu jäklar blir det gestapuran. Det ska bli så skönt när hon är sig själv igen, hoppar upp på dörrar och klättrar i bokhyllor, hellre det än det här ålandet och ylandet.

Vi är jättedåliga på att gå ut och göra saker bara vi två. Det beror delvis på att vi knappt dricker så barer är trist, sen är film dessutom bäst i vardagsrummet. Att lillplutten är ganska lätt att ha med när man käkar ute gör att vi alltid tar med honom.

Igår skulle det dock bli ändring, detta på makens initiativ. För första gången sen i somras skulle vi gå ut och äta och min mamma som tjatat mycket på oss om att gå ut själva skulle vara barnvakt. Först var ett bowlingbesök inplanerat, men mitt hjärta kände sig inte helt frisk. Igår morse var han lite sämre men trodde det skulle bli bättre bara han fick vila. Det fick han, mamma kom vid fyra och klockan 17:30 låg han fortfarande och vilade. Med feber. Nästan 38 grader visade det sig när vi försökte väcka honom. Vår romantiska lördag spenderades så här, jag åt uppvärmda rester med min mamma och min son, min älskling kräktes. Det kommer fler helger.

Lillplutten var också hängig, mamma nattade honom en och en halv timma tidigare än vanligt. Sen blev det tidig kväll för oss föräldrar också, tjolahopp!

När jag växte upp så bråkades det mycket i min familj. Mina föräldrar hade ett äkta av-och-till-förhållande med dramatiska separationer, otrohet och uppslitande bråk.  Trots alla bråk var det aldrig någon som någonsin sa förlåt. Mina föräldrar sa aldrig förlåt till varann och de tvingade aldrig mig och min bror att säga förlåt efter vi bråkat. Man låtsades helt enkelt inte om vad som hänt. Länge trodde jag att det var ljug när folk sa förlåt i filmer eller kramades och visade ömhet. Att barn och vuxna sa "Jag älskar dig" till varann tyckte jag var mest overkligt, lite på samma sätt som man tänker att blod på film bara är ketchup. Det fanns alltså två sorters verklighet hemma hos mig, den där man gjorde taskiga mot varann och den där man inte låtsades om att det hade hänt.
När jag blev äldre började jag misstänka att det faktiskt fanns familjer där det var som i filmerna, de var snälla mot varann och bad om ursäkt när de varit dumma. Länge tyckte jag att såna familjer var töntiga och tillgjorda, jag kunde inte tro att man kunde leva så utan att det var krystat. Nu är jag vuxen och enbart avundsjuk. Jag har fortfarande jättesvårt att be min man om ursäkt när jag gjort fel, men med sonen går det lättare. Med honom måste jag säga förlåt och förklara om jag varit grinig. Jag har redan kramat honom mer än vad båda mina föräldrar gjort med mig under hela min livstid. Och att säga "Jag älskar dig" till mitt eget barn är varken svårt eller krystat . Inte till min man heller, det är mest att säga förlåt som är jobbigt, men jag tränar på det.

Svärföräldrarna var här i helgen. Som vanligt hade de med sig väldigt mycket presenter. Lillplutten hade inte träffat sin farmor på ett år så det var en höjdare. I år ska de flytta tillbaks till sverige. Tyvärr väljer de att bosätta sig långt från alla barnbarnen på andra sidan landet, fastän de inte är bundna till den platsen av jobb, ekonomi eller relationer över huvud taget. Det är synd, annars är den nog nyttigt för dem att flytta tillbaks och komma bort från sitt overkliga jet-set liv. Det är inte riktigt sunt att inte jobba på sju år som lillpluttens farmor gjort och bara umgås med massa ex-pats som vill leka överklass. Hon berättar glatt om sina nya juveler och Escada-kläder och tre minuter senare om hur hon har varit på guidade turer i riktigt fattiga kvarter. Det är absolut inte samma person jag lärde känna, men så får hon grymma ångestattacker och kan inte gå ur sängen pga "magont". Jag hoppas det blir bättre när de kommer tillbaks hit och det dåliga samvetet plågar henne lite mindre. Sen är det bara att försöka få dem att fatta att om man ska ha del i sina barn och barnbarns liv så måste man nog bo lite närmare än sex timmar bort, men först ska vi se att de kommer tillbaks överhuvudtaget, det har nämligen varit på tapeten tidigare...

Hur i helsike blir det så mycket disk? Jag har lagat en ganska enkel måltid och bara jag och lillplutten har ätit. Ändå är det ett diskberg som fyller bägge hoarna samt bänken. Helt magiskt. Jag diskar som en galning och när jag vänder mig om är spisen fortfarande skitig och bordet är en gegga-mess och jag är redan helt slut, fast jag måste hänga tvätt också. Sen vet jag inte om jag orkar mer, men det borde både dammsugas och bytas i kattlådan och kläder ska läggas fram tills imorgon bitti. Puh.

Min bror föddes 1950 i de värmländska skogarna, han var en oäkting och pappan (som också skulle bli min) var försvunnen. För hans mamma hårfrisörskan var det svårt att vara ensam och ogift, och min bror fick snart bo hos hennes gifta men barnlösa syster. När min bror gick på mellanstadiet blev han adopterad av mostern, men det var det ingen som sa till min storebror, istället fick han veta det samtidigt som hela klassen. "Nu är Adrenalins storebror adopterad, och har därför ett nytt efternamn". Man pratade inte om sånt hemma hos min storebror, om att man hade adopterat honom från systern och numera var hans mamma och pappa. Vem hans riktiga pappa var pratade man inte heller om. Vår pappa kom på besök en gång för att titta på sin son. För att det inte skulle verka märkligt med främmande fick pappa låtsas att han var persiennförsäljare. Så till värmlandsskogarna kom besök från Stockholm, men några persienner  köpte man aldrig.

Har halvt om halvt sagt att vi ska åka och hälsa på min syrra söderöver, men jag har egentligen inga pengar att åka för, varken nu eller sen. Nu verkar det som om dom suttit och väntat på att vi ska höra av oss och säga när vi kommer, jag blir så jävla matt, jag orkar inte mer just nu. Känns som jag sagt något rakt ut i luften, bara för att kunna skjuta saker på framtiden, och nu ska jag på något sätt stå till svars för mina tomma ord. Och jag har ingen lust med det, det vore önskedrömmen om någon annan kom ock sopade upp konsekvenserna av min ovilja att vara ärlig mot min syster. Blä blä blä.

Idag hände något som fick mig att tänka på hur glad jag är över mitt val av livspartner. Och hur oändligt tråkigt livet skulle vara utan honom. Det är i nöd jag känner hur lyckligt lottade vi är att vi får ha varandra, i lust är bara en stor bonus. Jag kan verkligen lita på att han finns där när det gäller, jag behöver inte oroa mig för att han ska pipa iväg när det blir jobbigt. Sen att han är den roligaste, varmaste och  mest generösa människa jag känner gör inte valet sämre.

Min son ÄR Pippi Långstrump. Han är henne helst i filmen"Pippi Lingstrump på de sju haven" som han fick i mellandagarna. Han sjunger alla låtarna för full hals och vill ha på sig sin röda pippi-tröja eller sitt blå väldigt tajta pippi-linne. Jag och min man får vara Tommy och Annika.  Tidigare i veckan var han på Junibacken, och fick sitt livs upplevelse när Pippi dök upp tillsammans med Piraterna och sjöng alla låtar från favoritfilmen. Han satt som en degklump i mormors knä i fullständig chock och sög intensivt på nappen, helt okontaktbar. Så fort showen var slut släppte transtillståndet, men det tog flera timmar innan han började prata om vad han sett. När vi träffade en granne i porten släppte det och efter det har det bubblat på. Dygnets alla vakna timmar är det Sjörövar-Fabbe och Kom an, kom an pirater som gäller. Träklossar blir guldpengar och en leksakshund blir lilla gubben. Allt är möjligt i ett barns värld.

Idag har vi gäster (släktingar till min man) så vi har storstädat, det behövdes. Sen stack jag ut och köpte musslor tills imorgon, det blev en ganska intressant tripp runt stockholms södra förorter för sen åkte jag till Fittja för att köpa Baklava. Jag rekomenderar varmt Sweetland i Fittja centrum, farbrorn som har affären är världens suraste, men sötsakerna är suveräna och priserna också. Jag köpte 1.1 kg och för det betalade jag 150 kr, inne i stan hade jag fått betala det dubbla, minst. Det var värt den stora omvägen från fiskaäffären. Det är snöoveder i stockholm och det är fascinerande hur bra lokaltrafiken funkar, något som jag var väldigt tacksam för.

Nu är jag hemma igen, det är välstädat, varmt och mysigt. Maten luktar gott på spisen och min man är underbar och min son likaså. Maken har byggt en jättefin snölykta på balkongen och jag som normalt hatar vintern tycker att allt är vackert och underbart. Idag känns allt ovanligt bra och jag känner mig lycklig och tacksam. Speciellt för att min mamma som är frisk igen och har flyttat in i sin egen lägenhet, äntligen, efter tolv år utan kontrakt. Jag är också tacksam över min familj, att vi har hälsan och varandra, och att vi lever i ett så fantastiskt land som Sverige.  Nu ska jag gå och öppna dörren för släktingarna!

Hemmagjorda pepparkakor är helt klart överskattat. Kakorna jag gjorde själv efter sju sorters kakors recept blev trista, smaklösa och papperslika. Detta är inte ett anfall av mitt dåliga självförtroende och såga-allt-jag-gör-läge utan helt sant. Jag tackar fortfarande Annas för deras köpedeg, så det blir en sån (den fjärde denna månad) för att skarapa ihop lite kakor att käka de närmsta dagarna. Sonen får också vara med och dega, som han kallar bakningen, så det är en av höjdpunkterna med årets julförberedelser som fö är minimala, vi köper det mesta.

Idag har vi storhandlat på ICA Maxi, sedan lagat massor av julmat. Vi avslutade matlagningen med att provsmaka köttbullarna. Köttbullar, råskalad kokt potatis, gräddsås och lingonsylt. Det var också den första maträtt jag lagade åt  min man, vid det tillfället var det ingen tillfällighet, det är typ min paradrätt. Jag berättade det för en killkompis en gång, som tyckte att han hade aldrig blivit imponerad av köttbullar eftersom inget slår hans mammas köttbullar. Det funkade i alla fall på min man, kanske  för att hans mamma kan inte laga köttbullar, kanske inte. Det är i alla fall vår bröllopsdag idag och köttbullarna blev jättegoda. Vi ska fira mer rejält när lillplutten somnat med en halvliter Ben&Jerrys-glass...

Jag känner mig superdeppig. Min son är trotsig och bara skriker nej så fort jag kommer i närheten. Pappa duger fint puss och kram och gos hela tiden. Men han knuffar bort mig  och gallskriker när jag vill ge honom en puss. Suck, hur kul är det på en skala att komma hem och sonen springer och gömmer sig och skriker nej? Jag vet att det går över och jag försöker inte låtsas om att jag tar åt mig. Men ledsen blir jag ändå.