adrenalin

Är hemma med sonen på fm, maken tar em.  Lillplutten är bara lite sjuk, typ 37.5 -38 om ens det. Alltså tillräckligt med feber för att inte kunna vara på dagis och samtidigt för lite för att kunna slappna av hemma. Resultatet är en rastlös och superenergisk pojke som hela tiden vill gå till dagis.  Fast just nu ligger han i soffan och håller på att somna så självklart är det bra att vi är hemma. Men det är boooring för alla inblandade, hur mycket tågbanor kan man bygga när man mest längtar efter sina kompisar?

Lillplutten är i det som man traditionellt kallar trotsåldern. Just idag har han gråtit ganska mycket, här är några saker som gjorde honom förtvivlad: att jag ville torka av spisen, att jag inte vill ge honom mer "efterrätt" än en glass, att han inte fick bada (det gjorde han igår), att han inte fick nappen innan bolibompa var slut, att jag sa att du kan väl leka själv med bilarna en stund. Just spisavtorkningen och billeken resulterade i att lillplutten ställde sig vid ytterdörren och hulkade pappa, pappa (pappa jobbar ikväll). Detta trots att jag enbart haft tålamod med honom, inte fräst eller varit arg.  Förutom gråtattackerna har vi också haft jättemysigt, lekt med alla plastdjuren, ställt upp bilarna på en lång rad och läst flera sagor. Det är inte lätt att var två och ett halvt och pendla i humöret.

Jag följde inte med i alla fall. Skönt att bli tagen på allvar när jag sa att jag inte hade lust. Självklart har jag extremt dåligt samvete och som grädde på moset är jag nojjig att det ska hända något när de är ute och åker bil. Fast jag har i alla fall sett 1.5 avsnitt av min Six Feet Under-box. Och ätit flingor till middag vilket egentiligen inte är bra eftersom jag är lite mager just nu, kompenserade detta med mumsig päron och ingefärskaka. Och så bytte jag ut gummiremmen på halsbandet mot en silverkedja, det blev väldigt snyggt.

Svärfar är ju här, allt går fint till att börja med. Sedan ska vi träffa svågern och då börjar allt gå snett. Svågern är lillebror och kung i familjen. Alla dansar efter hans pipa, det är konstigt att de låter honom hållas. Maken blir arg och irriterad-mycket olösta konflikter dem emellan-och jag blir sur för att jag känner att jag hamnar i kläm. Nu sitter vi hemma och svågern ska höra av sig om när vi ska komma över till honom och äta grillad kyckling och bröd från ICA (blä). Maken är as-sur och jag vill inte åka dit överhuvudtaget. Sen känner jag att jag måste, ska ju vara ett stöd åt maken, men varken han eller jag kan vara oss själva med de här människorna, så vi flinar upp oss och sätter på oss masker vi mår dåligt av, sen slutar det oftast att vi bråkar med varandra, fastän det är vi som verkligen borde hålla ihop.  Pest och pina på med masken som är obekvämare än en tvångströja så åker vi!

Är hemma i em med sjukt barn. Sjuk och sjuk förresten, han har drabbats av någon märklig åkomma. Han är pigg och feberfri när vi har honom hemma, men så fort vi lämnar honom till dagis får han 39 grader och vi måste susa och hämta honom. Vi är inne på tionde dagen idag.  Jättefrustrerande eftersom vi båda verkligen behöver arbeta. Idag delade vi på dagen, jag gick upp kl 5:30 åkte till jobbet och jobbade effektivt i fem och en halv timma. Under tiden har min man dammsugit, skurat bytt i kattlådan och varit på Junibacken med sonen. Sedan kom jag hem och han åkte iväg för att jobba em/kväll. När jag är hemma fixar jag middag, diskar, bakar bröd och langar in en tvätt, och leker affär mm med sonen. Visst är vi oerhört effektiva? Linda skulle bli imponerad tror jag. Här är dammfritt och vår unge är superstimulerad. Vi har tyvärr inte så mycket ork över till varann när vi ses framåt tio, men ändå!

Sedan i november förra året har vår familj berikats med en blå rysk kattfröken. Fast någon fröken är hon inte direkt det är snarare en huligan det är frågan om. Vi måste stänga sovrumsdörren noga om nätterna annars är det attack  på alla kroppsdelar som gäller. Min mamma sover över på soffan i vardagsrummet ibland och hon rapporterar att ingen förändring skett på den fronten. Vi tänkte ju att det skull bli bättre när hon blev äldre, inte mamma utan Ryskan. När man tassar upp för att kissa på nätterna står Ryskan och skriker (ja skriker) utanför dörren. Sover hon där? Ligger på lurpass och väntar? "Snart kommer dom, då ska jag smita in, oj nu råkade jag skrika, där rök den chansen. Bättre lycka nästa gång."

Nätterna är i alla fall inte värst, utan det som ger oss ont i magen är att hon hoppar upp på dörrarna, sen går hon där och balanserar. Hon klättrar upp i gardinerna och balanserar på gardinstången. Vi har en lampa överst i en bokhylla som man petar på för att tända, den är tänd ibland när vi kommer hem från jobbet. Hon har upptäckt att om hon repar med klon på en zinkkruka gnisslar det á la naglar på svart tavla, det gillar hon. Hon har de hårdaste vassaste klorna jag sett och jag måste klippa dem en gång i veckan annars fastnar hon i allt. Hon är pratsam, högljudd och oerhört charmig och kelsjuk. Om hon inte blir bättre så är hon nog lite muppig men hon är samtidigt så ruskigt smart att man häpnar.

Vår femåriga röda Tantkatt är en kastrerad tjockis som vägrar gosa mad Ryskan men kan nedlåta sig till att leka lite med henne när hon är på rätt humör. Tantkatten är lite försynt och inte så krävande och hamnade lite i skymundan när den lilla ångvälten dök upp. Ryskan brer ut sig och tar plats, skriker och tar för sig, men Tantkatten börjar hävda sig riktigt bra.

Det finaste med Tantkatten är att hon har sådan integritet och är så där kattigt trumpen, det är faktiskt okej för en katt att inte vilja vara med jämt utan gilla lugn och ro.
Det som är bäst med med Ryskan är att hon är snäll mot vår son och så himla gosig och pratsam.

De är verkligen varandras motsatser.

varför har jag så svårt att öppna munnen, varför, varför? Mannen hade lovat att ringa och fråga min mamma om hon kan kolla till katterna i helgen. Jag pratade med morsan i morse och struntade avsiktligt att fråga. Sen när jag påminner maken om sitt uppdrag så kan jag inte för mitt liv klämma ur mig att jag redan snackat med henne tidigare (om annat) och att hon ska komma och fika med mig och lillplutten i em. Snacka om att jag försätter båda i en konstig situation. Varför är det så svårt att öppna käften? Jo för jag tror att jag ska få bannor för att jag inte frågade om kattvakt och jag känner mig så gråtfärdig idag att jag inte orkar försvara mig. Ynk ynk. Mailet till chefen är skrivet i alla fall och nu blir det mer bloggande tidigast på söndag för jag ska ut på landet. Hej svejs.

Jag älskar mitt barn oerhört mycket, och hade inte tänkt att blogga så mycket om honom, men jag ska berätta något gulligt. Flera söndagar har det varit ett Zoo-program från Danmark på TV och vi har bland annat sett en elefantförlossning, jag grät så att tårarna sprutade. Vi pratade en hel det om det för mamma-elefanten var ganska hårdhänt (hårdsnablad) mot babyn för att den skulle resa sig, och vi ville inte att lillplutten skulle tycka att det var läskigt. Så idag fick han en gjuten elefant mamma (de är jättesnygga nu för tiden) + en elefant bebis. Först fick han upp mamman men det tog ett tag innan han hittade bebisen i pappret . Så tjöt han till "Åhh elefant bebis, res på dig, res på dig bebis". Detta följt av elefant ljut. Man kan inte annat än tokälska ungen.

Jag fattar inte hur folk som har två (eller fler) barn får ihop det. Vi har ett och hos oss är det värsta kaoset på morgnarna. Ändå har vi rationaliserat bort saker som att duscha varje morgon (bada på kvällen istället) och läsa tidning. Jag hinner inte ens skita på morgnarna. Min kompis U sa att man får finna tid för sådana saker, vad hon egentligen menade var att de stressade som galningar på morgonen, sen efter hon lämnat på dagis gick hon till jobbet tog en cigg och sket där. Uteslutet för min del, jag röker inte, jag hatar rök och kommer aldrig att ta ett bloss till i hela mitt liv. Jag ska gå in mer på rökning och slikt i ett annat inlägg. Men nu tllbaks till flerbarns familjerna. Jag undrar hur de gör när de har en nyfödd också och minst ett dagisbarn. I vår kommun är det generöst, här får man ha syskon på dagis sex timmar per dag, men i svågerns får man bara ha tre timmar. Hur orkar de? Jag var så slut när lillplutten var bebis att jag bara grina och hade värk i lederna av sömnbrist. Detta utan storasyskon OCH med en man hemma de tre första månaderna. Ja jag vet jag är värsta mesen, men jag hade förlossningsdepression också. Hur gör ni föräldrar? Biter ni bara ihop eller? Jag tycker att alla föräldrar är fantastiska, speciellt ni som har fler än ett barn, heders åt er, men glöm inte att skita!

Svågern och hans fru gillar nog inte oss heller. De är bara för fega för att våga tacka nej direkt. Se tidigare inlägg i samma ämne.

Här gick jag och funderade på hur jag skulle hantera min gräsliga svägerka hela helgen. Så ställer de in dagen innan! Vi som hade gått och köpt madrass och allt. Den kan i och för sig användas senare, men det var tur att vi inte hade shoppat en massa käk också. De fick väl kalla fötter när vi talade om vad det skulle kosta, vi skulle gå på Kolmården och det är superkul, men ganska dyrt. De är fruktansvärt snåla tyvärr. I alla fall när det gäller barnen. Sånt är så himla sorgligt, jag tycker inte att man måste köpa en miljon grejer till ungarna, men man MÅSTE ge dem av sin tid. Göra saker med dem, gå på Skansen, ha picnic,  leka i  sandlådan. När man är snål mot sina barn så är man en dålig människa. Min farsa var för övrig jättesnål mot mig, det fanns alltid något annat som  var viktigare. Politik, flickvänner, uppdrag, och tillråga på allt var han pensionär, hur mycket tid som helst egentligen. Trots att han hade så mycket extraknäck fanns det aldrig pengar över till saker till mig, så jag hade det snålt både med tid , pengar och kärlek. Tror att det är därför jag blir så sårad av svärfamiljen.

Stressnivån är hög just nu. Sitter hemma och jobbar på något som ska vara klart på torsdag som dessutom måste godkännas. Sen har jag och min man gjort något puckat, vi har bjudit över svärfamiljen att bo hos oss hela helgen och räknat kallt med att svägerskan skulle tacka nej. Alltså skulle bara svågern och barnen kommit. Och så tackade hon ja! Shit också, nu blir det helveteshelg med sura miner. Hon är lat, sur och tror att hon är värsta fiiina damen. Hon kommer rynka på näsan åt att ligga på luftmadrass på vårt kalla golv haha! Och gissa om hon kommer var sur över priserna på evenemanget vi ska på.  Dessutom erbjuder ingen av dem sig att pröjsa för något någonsin, och att få hjälp med disken är ett skämt. Kul eftersom vi har ganska lite av alla delar i ett normalt husgeråd. Ja det blir livat, som tur är kommer barna förhoppningsvis inte märka något och ha väldigt kul! Själv har jag fått för mig att det inte blir jobbigt bara jag antar rätt attityd, men vilken skulle det vara? Åter till arbetet...