adrenalin

Min nya telefon hade ju kommit, nu är den dessutom hämtad (av maken, med bil). När jag stoppar i SIM-kortet säger den bara "Insert SIM-card". Well, mitt SIM-kort funkar fint i gamla telefonen, men den nya är så modern att det kanske behövs ett nytt. Det gamla är så gammalt att det står Europolitan på det. Står i telefonkö hos Vodafone just nu, sedan en kvart förresten, jag sa ju att de fikar. Jag kommer garva läppen av mig om samma tant som förra gången svarar. Wish me luck.

..men eftersom jag bor i förorten måste jag gå 25 minuter för att komma till utlämningsstället, enkel väg. Ska jag åka kommunalt tar det ännu längre tid, nämligen 34 minuter, enkel resa, hem skulle det sedan ta 39 minuter. Observera att jag inte bor vid jordens ände, utan i en förort i stockholms kommun, längs med en tunnelbanelinje.

Att kunna stå upp för sig själv är inte lätt, idag inträffade förljande: Jag och min kompis O stod och pratade på ett avskiljt ställe, bara för att få vara ifred. Plötsligt dyker F upp, hon har letat efter O, hon bryter rakt in i vår diskussion, som om jag inte var där och frågar O om en sak O har varit väldigt upprörd över de sista dagarna. Det vore väl inget egentligen om hon åtminstone sa hej, och kanske tittade på mig, men hon beter sig hela tiden som om jag inte var där.  Det tar sex timmar innan jag kommer på vad jag borde sagt.
Det som händer där och då är att jag säger till O att vi kan ju prata om det där sen och så går jag. Förödmjukad och tillintetgjord, det är nämligen inte första gången det händer. Jag tog upp det med O sen och hon håller med, hon vill inte ens umgås med F längre för att hon är sån jävla mobbare.

Hur gamla vi är? 36, 35 och 34. Fast vi kunde ju lika gärna var 3-4 år. Jag känner inte F, hon har aldrig varit intresserad av att lära känna mig, så jag kan inte ta upp det med henne. Hon vill bara umgås med i hennes ögon häftiga och snygga personer, helst av manskön, O är den enda tjej hon hänger med egentligen.

Kära bloggläsare, ge mig goda fina råd på hur man ska hantera såna här jävla människor. Hon får mig nämligen att bli gråtfärdig och det vill jag inte bjuda på. Min plan just nu är att sluta hälsa på henne i korridoren och ignorera henne vid det gemensamma lunchbordet. Det som är komiskt är att hon tror att hon är "häftigare" än mig, och ändå vet hon ingenting om mig.

Förorten rockar för att:
Luften är mycket bättre.
Nästan ingen trafik.
Billigare att handla mat.
Tystare på nätterna.
Man hälsar på fler människor.
Det bor ekorrar i skogen bakom huset.
Det är inte råttgift i sandlådan.
Man behöver inte putsa fönstren lika ofta.
Hyran är låg.
Dagis ligger i en skogsbacke och inte intryckt på en sunkig innergård.
Det driver inte runt massa psykfall och pundare och alkisar (i alla fall inte i vår förort)
Ingen pissar i porten i förorten.
Det står inte massa kroggäster och vrålar hela nätterna här.
Vi har enorma köpcentrum och stormarknader i förorten.
Man kan låta barnen leka ute här, och det på gården. Man behöver inte stå i Vasaparken och nojja över alla pundare utan bara slappna av.
Man kan parkera sin cykel i cykelstället. Ingen snor den. I stan blev jag av med typ 10 cyklar, vara flera inlåsta på innergården. Stod de på gatan blev de snodda eller saboterade.


Förorten suger för att:
Det är lång till allt.
Om man ska hämta ut paket är det en 50 min promenad fram och tillbaks.
Man får leta jäkligt länge innan man hittar en brevlåda.
Man får gå länge innan man hittar en affär.
Det är långt till tunnelbanan.
Tvärförbindelserna suger fett och man är tvungen att åka bil om man vill komma någonstans som är fem minuter bort, annars blir det buss och tunnelbana i en timma. Inte OK.
Det är någon grad kallare i förorten, i stan håller avgaserna och husen temperaturen.
Det är dåligt plogat i förorten.
Det finns inga museer eller direkt någon kultur att tala om här.
Här är man inte riktigt fiiin om man "bara" bor i hyreshus, vilket stör mig oerhört.

Jag är uppvuxen i förorten och har kämpat mig bort med näbbar och klor. Konstigt att jag i allafall till slut sitter här och är mer nöjd än vad jag någonsin trodde. Vi behöver en större lägenhet bara, men det löser sig nog det med.

Jaha, nu vet jag mer om personerna på Vodafone. Inte är de så många som i reklamen, för då skulle man inte stå i telefonkö i tio minuter. Visst ja, i reklamen fikar de ju stup i kvarten, det gör de nog i verkligheten också... Eller så är det bara de unga och snygga som fikar. För hon som svarade när jag ringde var i min morsas ålder.  Fan vad orättvis, alla de unga och snygga fikar och skvallrar, medan Margita får sitta och ta alla jäkla samtal. Trevlig var hon i alla fall. Nej sa hon dessutom på min fråga. Vilket var vad jag ville höra, jag blev lite orolig att hon skulle vara ung, snygg och hjärntvättad att säga ja när jag skulle fråga om jag var tvungen att betala 250 kr extra för att byt abonnemang, men Margita var hård, hon stod emot, och hon sa nej. Puss på dig Margita, och tvinga nu snorungarna att ta och jobba lite. Själv väntar jag på min nya vita telefon...

Jag kanske är grinig för att jag drömde en riktigt otäck dröm i natt?

Nu är jag jäveltrött på snön. Min kompis som bor i stan var uppriktigt förvånd över hur inplogade vi är. Vi måste klättra över snövallar för att komma över på den plogade trottoaren. Jag blir galen! Det går absolut inte att dra en barnvagn över de här vallarna, tur att vår son är så stor. Vi har ringt både hyresvärden och Stockholms Stad för att få bort skiten men inget händer.  Jag är jäveltrött på snö också för att det blir blött överallt, snö på kläderna, snö i hallen, snö som sen blir kallt blött vatten. Vi ska få termobrallor av makens föräldrar, men det dröjer en månad så nu är det till att åka pulka i opraktiska jeans med inknölade långfillingar. En fransman jag känner tycker att Sverige är fantastiskt med alla förmåner, och det håller jag helt med om, men jag misstänker att vi har det så bra för att det är mörkt och kallt så stor del av året. Folk skulle helt enkelt flytta härifrån om det dessutom var kasst rent socialt. Så nu sitter jag här i mitt kalla mörka snöiga och älskade land och längtar efter ljuset. Jag behöver ljus innan jag förtynar totalt.

Varför dyker det upp alltmer alkoholreklam? Varför accepterar vi alkoholreklamen? Merparten av alla mord, allt våld mot kvinnor, alla övergrepp mot barn och alla andra sorters våldtäkter sker under påverkan av alkohol. Måste vi dricka så jävla mycket, måste vi uppmuntras till att dricka? Drinkrecept i tidningar, vintips i morgon-TV. Sorry, jag tycker att något är snett.

Så här blir det för mig när jag är mesig och inte kan ta plats: Jag slänger in sonen till min man som ligger och vilar i sängen. Det borde gå fint, det är dags för middagsluren och lillplutten brukar somna på tio minuter. Inte idag. Jag spolar upp ett bad, får översvämning, medan jag står näck och torkar golvet kommer min man och undrar varför jag lämpar stökpojken på honom som är sjuk. Hjärtklappning, irritation. Jag bestämmer mig för att bada iaf. Sedan sitter jag i badet och har hjärtklappning medan adrenalinet pumpar och försöker raka benen. Slutar med att jag med halvrakade ben kastar mig ur badet, slänger på mig underkläder och går upp och försöker ta över middagsnattningen. Lillplutten är uppe i varv och det blir inte bättre av att få ner en adrenalinstinn morsa i sängen. Efter ett tag går vi upp, jag får ett utbrott över att inget funkar och att jag känner att jag måste passa upp på alla andra och vara dem till lags. Sen går jag och lillplutten tillbaks och lägger oss, tåraran rinner för jag känner mig som ett jävla känslomonster som inte klarar av att kräva utrymme och vara bekväm med det utan bara får utbrott eller nackspärr och huvudvärk. Bluäk.

När jag vaknade imorse var jag fortfarande så arg på min kompis och hennes pucko till man så att jag kokade. När jag var på väg till jobbet och gick och ältade började det kännas riktigt jobbigt. Jag körde det vanliga - ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Och nej, jag kan inte förändra ett pucko (kompisens man alltså). Varför ska hans sätt att vara få förstöra min dag, när jag ändå inte kan göra något åt det. Det kändes bättre, men bäst kändes det när jag träffade en av kompisarna på jobbet och fick ösa ur mig lite skit, bara lätta på trycket.
Ibland när jag neggar mår jag sämre efteråt, men idag var det riktigt välgörande.  Sen fick jag höra jävligt saftigt skvaller om någon på jobbet och tyvärr, jag älskar skvaller, men jag för det inte vidare.

Min kompis behöver flyttstädning, min mamma gör sånt, fint. Min mamma har cancer och får cellgifter. Min kompis behöver lägenheten städad innan den första december. Bra med lång tid åt min mamma som inte mår bra. Sen ringer min kompis idag och ber mig fråga hur lång tid det tar, det vore bra om det var gjort i god tid innan första november, dvs inom två och en halv vecka, och mamma ska ha sin femte dos cellgifter imorgon. Tjena. Och vems idé är detta. Jo hennes självupptagne gris till man. Som inte fattar att man blir sjuk av cancer utan bara tänker på sin egen bekvämlighet. Jag ifrågasatte och polarn gick på defensiven. Nej då det är inget krav alls, men om du ville kolla. Jag ska kolla, men jag tänker inte berätta motivet. Jag tänker inte gå deras skitärenden och hetsa på min stackars mamma som jag dessutom är rädd att hon ska dö. Passar inte hennes tidsplan så får de hitta någon annan. Ha ha! Morsan tar bara 2000 för en fyra, de hittar aldrig någon så billig. Rätt åt dem! De snåla typerna har behållit ett förstahandskontrakt i ett år och försökt att sälja svart. Det kostade dem minst 60 000-70 000 i hyra. Snacka om att snålheten bedrar visheten. Sälja lyckades de inte heller med!

När jag bodde inne i stan i andra hand var jag konstant orolig att någon av grannarna skulle tjalla till värden. Det är möjligt att just det hände eftersom vi faktiskt blev upptäckta och utklastade. Här har vi ett första handskontrakt och interaktionen med grannarna är inte längre av lika paraniod art. Grannarna är helt OK, ett par är riktigt trevliga, men vi så har vi två stycken som ligger i fejd. Den ena spelar hög musik då och då och den andre försöker få honom vräkt. Detta innebär att störningsjouren kommer och hälsar på musikmannen fast klockan inte ens är tio. Anonymt samtal, men alla vet vem. Musikmannen får tandpetare inpetade i sitt lås och kan inte låsa dörren. Alla vet vem. En soppåse lämnas utanför musikmannens dörr, sparkas sen omkull, det rinner ut gegg och luktar fan i trappen i flera dar. Musikmannen tar inte hand om skiten för det är inte hans. Anmälarmannen låtsas som ingenting, fast alla såg hans ciggarettpaket i soporna, och musikmannen röker inte. Dessa män är 40-50 år, ensamstående och jävligt patetiska.  Inte patetiska för att de är ensamstående så klart utan för att de inte kan låta varann vara ifred. Det komiska är att anmälarmannen tycker att han blir störd av musikmannnen men han är lika stort störningsmoment själv, om inte större. Han smäller i dörrar, hammrar på nätterna, spelar själv ashög musik. Laddar sin elektriska moped med en generator som brummar på nätterna. Han har låtit sina tonåringar ha spy- och elda-upp-kläder fester flera gånger så att det har sett ut som ett slagfält både på gården och i trappen. Jag tror att han har någon slags rubbning, för han tycks se sig själv som höjden av ordningsamhet.  Om det blir snack om att musikmannen ska vräkas kommer jag absolut att ta hans parti.

Skitdag, först möte sedan disputation för en kollega sedan dagishämtning och ett besök i den lokala ICA-affären. Kommer inte hinna jobba något alls idag. Älsklingen ska vara borta ikväll. Vet inte vad jag ska laga för mat. Och jag har ont i huvet och är förkyld. Inget speciellt eller ovanligt med andra ord. Mors!

Till min stora fasa har min man köpt en Bamsebok åt lillplutten. Här har man varit noggrann och bara valt böcker man faktiskt står ut att läsa ca 500 ggr. Jag läser med glädje om Gittan, Mumin och Vilda bebin. Men Bamse är inte kul att läsa om och om igen, nu är jag mer säker än någonsin. Maken sa generöst att du slipper läsa Bamse, men hur förklarar man det för en 2,5 åring. Det är bara att bita ihop. När jag läser märker jag dessutom att jag inte stör mig så mycket på Bamses präktighet som jag trodde. Lille Skutt som bara gnäller är däremot väldigt irriterande, för att inte tala om Skalman, vilken dryg jävel. Alltid otrevlig och överlägsen. Helt otroligt med tanke på att det var honom jag identifierade mig med som barn. Men då tyckte jag att han var smart och häftig nu är han bara en riktig fjant. Och boken är från när jag var liten så det är ingen negativ utveckling av karaktären (som när de gjorde Vargen snäll - bläh). Hör på det här: Skalman svarar inte på tilltal på fem minuter för att han sitter blickstill och glor på en kruka, detta trots att lille Skutt oroligt frågar om han är död. Vilken tönt, varför släpar de runt på honom?