adrenalin

Stress är hemskt, adrenalinet flödar, hjärtat pumpar och svetten sprutar. En av mina högsta drömmar är att sluta stressa, fast jag vet inte hur det går till. Lägger man bara av eller?

Jag säger till mig själv att jag ska sluta stressa sen, bara ett par saker blir avklarade först:

Jag ska sluta stressa när jag liccat. Ha ha ha, jag har stressat sedan den dag jag började på grundutbildningen 1999. Innan dess stressade jag på mitt coola mediajobb och innan dess på mitt ocoola caféjobb och innan dess...

Men jag ska sluta stressa när jag blir gravid igen. Dubbel ha ha. Jag var oerhört stressad under min första graviditet och sjukskriven för magkatarr, skulle jag stressa mindre nästa gång och därtill med en storebror som härjar runt?

Okej då, jag vete fan när jag ska sluta stressa. Nu? Hur?

...var att gifta mig med min man och få vårt barn. Det sämsta jag gjort var förmodligen att börja doktorera. Typiskt mig, jag fick stående ovationer och bug och bock när jag tog grundexamen. Men räckte det, nej då. Med ett självförtroende som definitivt inte behövde sargas mer  var jag tvungen att kasta mig in i forskningsvärlden. Med människor som fostrats in i den akademiska världen och aldrig behövt ta en spänn i studielån. Som haft föräldrar som stöttat dem hela vägen, hejat på och uppmuntrat. Ha ha, som haft föräldrar punkt. Och nu sitter jag här och mår skit. Jag har tre stora glädjeämnen och två ångestar, glädjeämnena är min son, min man och mitt sommarhus. Mina ångestar är mitt doktorsarbete och min mammas cancer. Jag hoppas att när jag läser det här om ett år att jag antingen mår bättre i mitt arbete oavsett om jag är kvar eller om jag gör något annat och jag hoppas innerligt att min mamma lever och är frisk.

Det är märkligt. När jag var 25 tyckte jag att det var förfärligt att jag förändrats så mycket sedan jag var 18-19. Nu är jag 35 och undrar hur jag kunde vara så missnöjd när jag var 25, då var jag ju jättefräsch. Undrar om jag sitter om tio år och tycker att jag var fin nu? Jag är så kluven till hur jag ser ur nu. Jag är jättenöjd med min kropp men inte med min hållning. Håret är OK men inte färgen (mycket grått). Men ansiktet är det jag är mest missnöjd med även om jag tycker att jag duger så ser jag alltid så trött ut. Hängig liksom. Kan ha med livet som småbarnsförälder att göra och den extrema stressen på jobbet. En veckas semester och en anmsiktsbehandling kanske skulle göra susen. Min hy har förändrats mycket på bara några år, jag har fått större porer, gulare ton och en äcklig fettknöl (ofarlig men ful), jag har alltid haft jättefin hy utan att anstränga mig så det här är lite av en chock. Samtidigt är jag inte riktigt beredd att lägga ner en förmögenhet på mitt ansikte, undrar om det finns en gyllene medelväg. Om någon har ett bra tips på en riktigt bra kräm för känslig hy (oparfymerad) så får ni gärna dela med er. Hej svejs!

Jag önskar att jag kunde låta bli att glömma en del saker:
Jag behöver inte vara alla till lags, den lynniga missbrukarföräldern jag kämpade för att inte reta upp är död.
Jag måste inte förutsätta det värsta hela tiden.
Jag duger som jag är.
Jag ska vara snäll mot mig själv och inte ta alla mina misstag och använda dem som vapen mot mig själv.
Jag måste inte testa alla runt omkring mig.

Har haft en riktig jävelvecka med mig själv. Jag känner mig bara så ledsen. Jag är så trött på att höra mig själv prata, så trött på att bli så arg och upprörd över skitsaker hela tiden. Jag är så osäker på vad jag egentligen vill. Jag känner mig ledsen över att jag presterat oerhört kasst denna vecka, det kändes minst sagt tungt att skicka veckorapporten till chefen. Min 2,5-åring trotsar hela tiden och jag måste kämpa emot för att inte brusa upp. Blä. Jag släpar honom hela vägen hem från dagis och han gallskriker oavbrutet. Svetten sprutar och jag känner för att gallskrika jag med.

Vi ska egentligen åka och titta på en trea imorgon. Det är lite trångt med tre pers och två katter i en tvåa. Fast hyran är billig och lägenheten är oerhört välplanerad. Dessutom har vi ju landet  som vi älskar. De sista treorna vi tittat på har varit så oerhört sunkiga. Typ inrökt i 45 år, eller utsikt över Essingeleden (tjugo meter bort och endast tvåglasfönster). Varför är det den värsta skiten som hamnar på bostadsförmedlingen? Och vad händer med de fräscha? Det här är inte bara privatvärdar utan mest kommunala sådana. Men de jävlarna har väl också en snik-kö till mostrar kusiner etc. Jag vägrar köpa bostadsrätt. Tycker inte att det är värt att ta lån på flera miljoner för att få ett rum till. Kostnaderna skulle dubblas för oss och dessutom skulle man få ont i magen så fort ränteläget började fluktuera. Nej vi stannar nog i vår tvåa och myser i soffan!
Nu ska jag gå och lägga mig och läsa ut Lasemannnen (skitbra, har sträckläst). Gonatt

Jag känner mig som en som alltid är ledsen. Först var det en kass barndom, sen dog pappa och efter det var det en del olycklig kärlek och inga pengar och ingen bostad. Detta följdes av ett jobb jag fick sparken ifrån och ett missfall. Det tog massor av år att bli gravid igen, så jag var också ledsen för det, och när jag väl fick lillplutten så fick jag baby blues. Sen fick min mamma cancer så grinade jag en massa över det. Och nu känns jobbet ett helvete. Problem är väl en del av allas existens, och jag har oerhört mycket att vara tacksam för. Den enda som kan ta mig ur offerrollen är jag själv, men det har liksom blivit min identitet att vara ett lessno.