adrenalin

Ve och fasa, tv-n har pajjat!

Efter den omskakande utskällningen på apoteket har jag haft en fantastisk dag.
Jag har känt mig oerhört lycklig och tacksam. Dels har jag haft ett par trevliga möten, jag käkade lunch med min svägerska och det var verkligen asnajs, senare på dagen gick jag förbi Muffinsfabriken och köpte helgmuffins och fick ett sånt otroligt fint bemötande där att jag blev alldeles lycklig. Sen fick jag hämta mina underbara ungar! Och jag är glad, den bittra och otrevliga kvinnan på apoteket visade mig att mitt liv är enormt bra! Jag behöver inte leva livet som hon, med en känsla av att alla är min fiende och behov att skälla ut en vilt främmande människa över något helt obegripligt för att mitt liv är skit. Mitt liv är inte skit, men hon måste ha det helt förfärligt. Kanske en vidrig chef, eller en man som super, vad vet väl jag. Hon har hursomhelst valt att leva sitt liv som ett offer och det har inte jag, åtminstone inte idag. Jag har en förmåga att grotta ner mig och tycka synd om mig själv, känna mig förfördelad och orättvist behandlad, men idag fick jag ett hum om hur illa det kan sluta om man inte slutar att vara ett offer i tid.

Jag har precis fått en rejäl utskällning av damen i kassan på apoteket vid Östra Station. För att jag gick på fel sida i kassan. Vilket charmtroll!

Smyger upp tidigt för att vårda min hårda mage med en kopp kaffe och dn. Då kommer de en efter en. Lilla, stora, sen mannen. Tempot går från en känsla av att det är mitt i natten till CIRKUS ADRENALIN: välkommen mina damer och herrar till en show utan dess like!!! Bajskorv, vart tog du vägen? Men min gode man är full av förståelse och släpar ganska snabbt ut ungarna genom dörren, sen tar det tre sekunder och jag kan gå på toa. En extra toalett är en av mina högsta drömmar. Och två barn som inte alltid kommer rusande precis när man ska sta.

Jag funderar på att bli officiell. Vad tycker ni? Jag måste rensa en del i så fall. Men jag är ju inte så jävla hemlig egentligen? Fast det är skönt att ha en ventil. He he he

Fejsboken var ju himla skoj i början, speciellt som jag fick kontakt med två gamla vänner som jag saknat. Och nu är det bra att kunna chatta med lillebror som bor i Thailand. I början tackade jag ja till alla vän-förfrågningar jag fick. Men nu, jag börjar undra hur jag ska göra. En kompis till lillebrorsan som jag inte kan minnas att jag någonsin träffat skiter jag i att acceptera. Men en gammal jobbarkomis som skriver världens trevligaste meddelande trots att hon inte låtsats se mig på stan flera gånger sista åren. Ska jag tacka ja och fråga henne varför hon ignorerat mig? Vi umgicks för arton år sen, jag behöver henne inte och jag bryr mig egentligen inte. Jag kan med gott samvete köra stockholmshälsningen på stan, men då kan jag inte vara "vän" på facebook. Samma sak med en gammal gymnasieklassis som aldrig var speciellt trevlig mot mig på gymnasiet och sedan ignorerat mig på Stayfriends. Jag skulle nog köra stockholmshälsning på henne med ifall vi sågs på stan, så det får nog bli tack men nej tack där med. Ohh vad min hämndlystnad får näring. Jag dissar dig på facebook, vilken hård hämnd ha ha!

Att åka till Nationalmuseum i spöregnet med två sura ungar, en arg man och en trött mormor var typ den sämsta idéen någonsig. Själv var jag som en solstråle hela tiden (not), men vad fick jag för det. Ännu sämre idé var det att gå och fika i gamla stan efteråt. Det slutade ju aldrig regna. Bara mormor hade ordentliga regnkläder. Hon avböjde för övrigt att bli bjuden på middag efteråt. Undrar varför?

...om inte alldeles underbar?
Jag var på disputationsfest på Edsbergs slott (!!!) igår. Det är inte normalt att man håller disputationsfester på slott. Med mat från Edsbacka krog. Oh my goooooood vad det var gott! Det är också underbart att se föremålet för festen njuta så in i norden som den här tjejen gjorde, det var fantastiskt! Om jag får gå på en kanonfest om året (tack Rebecka för förra årets höjdpunkt ;)) så är jag glad! Låter trist? Jag går på ett gäng trista disputationsfester vcarje år, så en superfest räcker fint...

Varför är det så att när man sitter på ytteplatsen på tunnelbanan och någon vill ta sig in (eller ut) till (eller från) innerplatsen så är det bara kvinnor som flyttar på benen och släpper fram folk? Är det en machogrej, att om jag är kille så spelar det ingen roll hur långa ben jag har, jag ska fanimej inte behöva flytta mig för någon? Jag brukar gå rätt på såna karlar, trampa dem lite på fötterna och dänga tunga bokfyllda väskor på deras stöddiga knän. De ser lika förvånade ut varje gång. Vaaaa ska det förbi någon här? Och jag måste flytta på moi? Visst finns det damer som heller inte flyttar sig, men de är underrepresenterade. Värst är dessutom män i min ålder. Vi snackar alltså inga ouppfostrade spolingar utan vuxna män. Ett av vardagens mysterier.

Det var väl inte jättespännade hos naprapaten, men det gick bra. Hon var snäll och knäckte inte min nacke utan drog och sträckte och masserade. Men oj vad spänd jag är (konstigt...). Ska stretcha enligt anvisningar och komma tillbaka om en vecka. Sen blir det träningsprogram för mig. Aha, det krävs något av mig själv för att jag ska bli bra. Surprise surprise. Hon trodde min gamnacke var problemet, och att jag har dåliga muskler som inte orkar hålla upp huvudet. Tur att jag har ett litet huvud då, ha ha. Fast det känns skönt att jag kanske kan träna bort problemet, det vore fint.

På måndag ska jag till en naprapat med min nacke. Och resten av min kropp. Men naprapaten ska få hjälpa mig med nacken. Jag har alltid haft ont i nacken, men det blev bättre när jag började med bettskena . Låter konstigt, men allt hänger ihop i de där regionerna, det finns folk som blir av med sin tinnitus av bettskena, fast jag tror att de behöver en specialvariant dock. Min nacke blev sämre när jag började springa och nu ska jag ta reda på om jag kan få hjälp. Håller tummarna för det.

Jag är lite bitsk, men så kom lilla maken hem med praliner. Då blev jag mild igen.

Varför blir man så hungrig när man är hemma (själv eller med sjuka barn)? Jag skulle kunna äta godis och kakor dagarna i ända när jag är hemma och skriver, men om jag skriver på jobbet blir jag inte alls lika sugen. Jag är hemma med lillkillen och fantiserar om det ena snarret efter det andra, som tur finns det inget hemma så det blir till att käka knäckemackor. Knäckemackor med bregott är iofs godare än chips, så det lider ingen nöd på mig.

Min man städar. Jag tvättar. Ofta när jag tvättar hittar jag stora hål på hälarna på hans strumpor. Då slänger jag dem. Och glömmer berätta. SEn går han runt och muttrar att han inte fattar vart alla strumpor tagit vägen. Mmmm. Jättekonstigt. Om jag inte slängde strumporna skulle han fortsätta ha dem. Med hål i.

Jag har börjat äta fiskolja (aka omega 3). Det ska ju vara bra mot en massa saker. Mest är jag intresserad av att det ska vara bra mot pms (ingen effekt hittills) och problem med lederna (inte heller någon effekt). Idag satte sig kapseln på tvären i halsen och gick inte att svälja ner. Nu rapar jag fiskrapar. Så jävla vidrigt.