Idag kom ett besked om att min avdelning och två andra ska slås ihop med massiva nedskärningar som resultat. Sist in först ut? Jag tror att av de 45 anstälda det handlar om är det bara tre som har kortare anställningstid än jag. Ändå känner jag mig inte orolig, det som händer händer och det finns en mening i allt.

Kanske är det dags att skriva den där faktaboken jag har i bakhuvudet? Eller starta eget, jag har en affärsidé, men jag tror inte att man kan göra några stålar direkt. Eller söka mig tillbaka till akademien? Jag saknar många bitar och kan nog leva med de dåliga, åtmistone under en period.