adrenalin

Det börjar fel, mannen är bortrest och barnen vaknar alldeles för tidigt. En hel timma tidare än på en vanlig vardag. De läser min irritation och bråkar massor. Jag känner mig så ensam. Mitt kontaktnät är dåligt och det är min egen förtjänst. Inte mycket att göra åt saken en lördagförmiddag. Funderar på en rad alternativ som lekparker, museer och lekland. Problemet är att min känsla av ensamhet gör att det inte spelar någon större roll vad vi hittar på, det blir inte riktigt bra för mig, även om de har kul. Det här är ett koncentrat av det jag inte tycker om med föräldraskapet. Uppoffringen. Barnen behöver komma ut och jag med, men medan jag vill sitta och läsa en tidning på ett café eller äta en lång lunch med en god vän så har de andra önskemål. I ett försök till kompromiss drar jag med dem på någon aktivitet som de tycker är OK, men jag inte upplever att de riktigt uppskattar. Och jag känner mig bitter för att jag hamnat i service-mode. Hur vänder man på det?