Fröken, fröken!
Såg ett helt fantastiskt avsnitt av klass 9a igår och hjärtat slog en volt i bröstet på mig av glädje. Jag kände så starkt med NO-läraren som i avsnitt ett var tafatt och villrådig, och nu! Hon fullkomligt strålade! Och jag känner igen mig själv, som undervisande doktorand som stressade runt som en skållad råtta på lab första året. Jag hatade det. Det var så svårt och ångestframkallande. Och sen när jag blev duktigare och verkligen kunde förmedla min egen entusiasm för ämnet, då blev det så jäkla kul. En kompis till mig sa "det är belöningen, när man ser på dem att de fattat". Och vilken jäkla belöning sen! Jag saknar faktiskt att undervisa! Att få vara en bro till ett ämne många tror är svårt. Att se poletten trilla ned. Det är belöningen.