adrenalin

Det är tomt när mannen och barnen åker till landet en vecka i förväg. Speciellt när fyraåringen vägrar prata med mig i telefonen. Trösten är att de två andra vill prata lite varje kväll. Annars gick jag nog sönder. Jag stannar kvar i stan och jobbar och ställs inför frågor som "kan man äta chips till middag?". Svaret är ja. Min kollega bestämde sig för att laga mat åt mig så i morgon får jag riktig middag och inte bara tonfisksallad som är det enda jag kan komma på, förutom chips. Och idag, efter fem dagar lyckades jag faktiskt få prata med mitt yngsta barn i säkert en hel minut. Lättnaden. Jag blir tamejfan mer och mer sentimental ju äldre jag blir.