adrenalin

Jag skriver sällan om min mans familj för jag känner att det skulle kännas som om jag satt och klagade på dem och det känns inte rätt mot dem att göra det i det här forumet. Den min man står närmast är sin mor. Hon har levt hela sitt vuxna liv dansande efter svärfars pipa (de har varit ihop i över 40 år). Hon axlar gärna offerrollen (vem gör inte det?) och kan inte ta sig ur den. Idag ringde de för att säga hejdå, de ska åka till andra sidan jordklotet en månad och svärmor fyller år på torsdag, dagen då de landar. Kul. Hon fyller dessutom jämnt. Men svärfar bestämmer, så är det och så blir det. Så hon ska fira sin sextioårsdag på andra sidan jorden, med jet-lag tillsammans med hans affärsbekanta, tjohoo! När jag pratar med henne, en kvinna som jag ömsom är asförbannad på och ömsom tycker så jävla synd om så börjar hon åter igen prata om sin sömnlöshet, sina magbesvär och sina panikångest-anfall. Då öppnar jag äntligen käften och säger något jag velat säga i flera år, "har du funderat på terapi, det hjälper faktiskt mot panikångest". "Ja" svarar hon. Vilken lättnad, jag har fegat och fegat för jag har varit så rädd att hon skulle börja förklara bort sig, hitta på ursäkter osv osv. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte la till att jag vet för det funkade för mig. Men jag kanske har nämnt det för henne tidigare. Hon är den enda i familjen jag skulle kunna våga berätta om min familjehistoria, det som gör att jag ligger lågt är mamma. Jag vill inte hänga ut henne. Nu blir det mitt mission att få svärmor att känna att hon har mitt stöd om hon väljer att gå i terapi. Det finns risk att det tar hus i helvete. Hennes favoritfilm råkar vara Shirley Valentine ha ha ha.