adrenalin

Vet inte vad som hände men det känns som bluesen efter man har fött barn. I lördags åkte jag på mitt andra styrelsemöte på behandlingshemmet som mina föräldrar var med och startade. Jag vet inte om det river upp för mycket. Om det är för jobbigt att se sin barndoms idealvärld så totalt förändrad. Att inte kunna ringa mamma och prata om det. Att det är total hysteri på mitt jobb inför allt som ska avslutas innan jul. Eeeh och livet tar slut då? Allt som ska hinnas med privat. Och så ska jag försöka träna, vara social, umgås med min man, övningsköra, gå på möten, planera kalas, betala räkningar, vara en bra mamma, lämna tillbaka strykjärnet... Äh men vad i helvete, jag fattar precis varför jag mår skit. Så ut med staketet och sätta gränser och säga nej. Och ta ledigt på fredag. Och umgås med mig själv. Fy Fabian vad jag saknar egenhäng och sova.