Förlåt, dr Phil!
Vi firade lördagkvällen med en rejäl urladdning. Ett riktigt praktgräl när barnen somnat, ett med fula ord och hot om skilsmässa. Inget jag är stolt över och dessutom blev det ett bad i ångest när vi efter en halvtimmes skrikande avbröts av en storgråtande sjuåring. Som låtsats sova, gråtit i kudden och hört precis allting...Hur förklarar man all skit man passat på att vräka ur sig? Näädå, pappa är inte en skitstövel och mamma är inte en skata och vi ska absoluuut inte skiljas. Hehe. Avbön och förklaringar och kramar fick i alla fall grälet att helt komma av sig och när stora killen äntligen somnat på riktigt pratade vi t o m riktigt sansat. Och sa förlåt. Typ.
Kommentarer
Postat av: Amanda (Alla har en bok)
Amen vad faan.
Finns väl inget sunt varaktigt förhållande där det inte hotas med skilsmässa lite sådär ibland?
Bra att pöjken får se att man kan bråka men ändå älska varandra. Enligt mig.
Postat av: adrenalin
Håller med, och vi är inte rädda för att tjafsa framför barnen, tror att de blir konstiga av att aldrig se vuxna bråka. Det är ju viktigt att visa hur man försonas och säger förlåt, och att det är OK att vara riktgit jävla arg.
Men det blir svårare och svårare ju äldre de blir, haha. De lägger sig i! Har åsikter, eller ber oss att sluta, eller slår en av oss, eller börjar gråta. Håhåjaja, de små liven.
Trackback