adrenalin

I sex och ett halvt år har jag varit mamma. På dessa sex och ett halvt år har jag fortfarande inte förstått att helg INTE betyder vila när man har barn. Att inga böcker blir lästa, att inga sovmorgnar blir sovda. Att inga bajsningar sker i lugn och ro att inga frukostar blir ätna i tystnad till prasslet av dn. Att inga filmer blir sedda att inga bad med sin älskling blir tagna. Om man bortser från barnfilmer och ett iofs trevligt bad med den blivande treåringen. Men varför är barnen spattiga vad man än gör för dem och varför, varför, varför vaknar de halv sju? När vi får dra dem ur sängen halv åtta veckans övriga dagar? Idag har det varit mer kaosartat än vanligt. Vi tittar på efterlängtad morgon-tv (bannlyst på veckodagar) men kidsen hoppar i soffan och slänger leksaker på mitt kaffeglas (buhu buhu, bara fyra bodum kvar, de säljs inte längre) som såklart går i kras. Fram med dammsugarn, jag skär mig, maken som skulle ha sovmorgon vaknar och kan inte somna om. När jag går och skiter ramlar den blivande treåringen ner från fönsterbrädan och slår sitt lilla huvud. Kaos igen. Följt av frukost. När barnen har varit vakna i fyra och en halv timma är jag så less på dem att jag kan ge bort dem. Allt för en stunds vila, läsa en bok, se en film klockan åtta istället för tio, ett bad och lite nupping utan att ha ena örat påslaget hela tiden. Sen kan de få komma hem igen. Och jag förtjänar visst att ha barn fast jag känner så här ibland.