adrenalin

Träffade ny kula idag, det var jättemysigt! Vi pratade om hur man bekräftar sina barn, genom att uppmuntra prestationer, och att det kanske inte det enda de bör bekräftas för. Man bör också bekräfta dem och visa att man älskar dem precis som de är. Senare kom jag att tänka på hur jag i det stora hela bekräftar min omgivning, jo jag hejar på och uppmuntrar prestationer. Inte vansinnesprestationer förstås, men en dunk i ryggen brukar kännas rätt bra att få ge när någon varit duktig, speciellt om ingen annan ger personen i fråga bekräftelse. Men jag undrar hur det är för min man, jag tycker nog att jag uppmuntrar honom väldigt mycket, applåderar hans prestationer och hejar på när han har det kämpigt. Till saken hör att han är en sk högpresterare, jobbar häcken av sig, lojal mot jobbet, har stigit i graderna snabbt. Och gått in i väggen. Ja. Så det kanske inte skulle hejats på så himla mycket. Och han duger ju precis som han är. För min del kunde han varit lagerarbetare och inte haft ett fancy schmancy mediejobb, jag hade älskat honom precis lika mycket. För de där extra pengarna och den där extra statusen är inte så jävla rolig när man ser sin älskade lida så mycket som han gjort de senaste 18 månaderna.