adrenalin

Min man och jag kommunicerar via våra bloggar. Är det knäppt eller? Är det som att prata med varann genom barnen (som jag är livrädd att vi ska börja göra). Häromdagen ringde min bästis som bor i norrland, vid ett tillfälle under samtalet blev jag arg på storplutten som stod och knaprade på pepparkakshuset, jag sa "sluta", sluta", "sluta" och till sist vrålade jag "SLUTA" så att min man vaknade ur sin eftermiddagsvila. Sen fick jag ångest. Min kompis sa "vill du ha mindre ångest?", ja tack, "häromdagen ville mina barn (2 och 4) leka med mig, då vrålade jag åt dem att - om eran jävla pappa hjälpte till att städa, laga mat, diska och tvätta så att jag slapp göra precis allt själv när jag kommer hem efter att ha arbetat i nio timmar så kanske jag kunde leka med er, nu får ni snacka med honom om ni vill leka". Ja, det dämpade min ångest, hon gjorde det jag är mest rädd för, hon pratade med pappan genom barnen och alla överlevde dessutom, fast hon hade rå-ågren efteråt. Snällt att bjuda på det så jag fick må lite bättre.

Men kommunikation via bloggarna då? Är det dåligt? Vet inte, egentligen är det väl dåligt, jag borde bli bättre på att be om det jag vill, men jag är ju en fegis. Den här gången var det i alla fall något som gagnade mig, när jag skrev om att jag var orolig över att behöva lämna på morgnarna, erbjöd sig min man att lämna om jag bara tog hand om merparten av hämtningarna. Gissa om jag slog till direkt! Värsta bästa dealen. Synd bara att jag ska behöva en blogg för att kunna säga hur jag känner i olika frågor. En fördel är att jag åtminstone får saker sagda överhuvudtaget. Men min shrink (som jag inte träffar längre) skulle nog tycka att det var förfärligt, ha ha.