adrenalin

Har påbörjat årets obligatoriska undervisningsperiod. Tjejen jag har kursen med är världens raraste, alla tycker om henne. Studenterna är få men högklassiga och eftersom jag haft kursen tidigare känns det som om jag har koll på situtionen. Jag andas ut. Det här kommer bli riktigt trevligt, jag ska lära dem massor med matnyttiga saker!

Jag har ju en biträdande handledare också. Jag glömmer det ibland. Vi tog ett snack idag, och nu känner jag mig lite lättare till sinnes. Han vet att jag ligger pyrt till för att få ihop material till en avhandling på två år, och han tycker att jag ska strunta i att licca om jag vill stuva om iarbetet så som jag önskar göra nu för att orka igenom. Men jag vill verkligen licca så det kanske lir en kompromiss, jag börjar på projekt 2, gör klart lite till på det här och liccar på två halvfärdiga saker. Det kan gå. Låt det gå.

Jag har ingen lust att gå till mitt arbete. Aldrig mer vill jag gå dit. Jag har nått min gräns. Jag ser inget sätt att få lusten tillbaks. Jag vill bli sjukskriven, lägga mig på soffan och ta igen mig efter de här 3,5 jävelåren. Under den här tiden har jag mått sämre än vad en människa ska behöva, jag är helt utarbetad och känner mig knäckt av att ha misslyckats som forskare. Jaha, det var min morgon. Hoppas det är fint med er.

Det här har jag varit inne på förut, mitt jobb får mig att må skit och det blir inte bättre. Hela min yrkestillvaro är fylld av tidspress, stress och måsten. Jag har börjat avsky att gå till den arbetsplats jag tidigare älskade. Allt känns meningslöst och tomt. Den forskning jag tyckte var så viktig, spännande och intressant känns numera värdelös, jobbig och konstruerad. Min chef som jag beundrat tycker jag idag bara är en idiot som skiter i mig. Börjar det bli dags att släppa taget? Förmodligen. Jag är mer än mitt yrke, och allvarligt talat, det måste gå att få jobb utan att ha disputerat. Jag har skjutit på att försöka skaffa ett barn till pga mitt jobb, det känns inte som om det ska behöva vara så. Min närmsta kollega tvingades sluta efter att hon fått barn, detsamma kan hända mig. Mina resultat är likvärdiga med hennes och en graviditet sänker verkligen arbetsförmågan, jag vet för jag har redan gjort det en gång. Jag biter mig kvar för jag hade på något sätt velat ha en akademisk karriär, med en snygg avhandling, en post-doc och sedan starta en egen forskargrupp, men bara för att jag sett ut en karriär åt mig själv betyder det inte att det måste bli så. Det kanske inte är meningen att det ska bli så, det kanske finns något annat för mig, något bättre. När man biter sig fast vid en idé (3,5 års arbete) så kan det bli riktigt bra, målmedvetenhet etc, men jag kanske ska använda målmedvetenheten till något annat istället. Vad? Jag är maktlös inför den här situationen. Men jag misstänker starkt att det kommer komma något väldigt bra ur det. Det är bara så svårt att se det just nu.

Det som känns tristast med ett avhopp från forskar utbildningen är att min chef inte skulle försöka övertyga mig att stanna. Han skulle bara tycka att det var skönt att bli av med mig. Det är den känslan som gör att jag tvingar mig kvar. Jag måste bevisa något.

Hela den här grejen med mina resultat tog visst knäcken på mig mer än jag trodde. Jag får tårar  ögonen så fort jag försöker skriva om det. Har gråtit seriöst två gånger idag. Det ska inte vara så här. Min snälla kollega försöker övertyga mig om att jag måste ha ledigt några dagar. Hon lydde mitt råd om att sjukskriva sig när hennes mamma var döende så jag ska nog lita på hennes omdömme och ta ledigt någon dag nästa vecka.

Är jag inne på fel spår? Jag känner mig som Sisyfos, jag har rullat det här projektet i uppförsbacke sedan 2002. Jag känner mig helt utmattad av projektet, dränerad. Det suger all glädje ur det yrke jag valt och jag känner mig bara så värdelös. Det finns ett par ord jag läst- "en person som känner sitt värde"- som jag skulle vilja definierade mig själv. Men det är raka motsatsen, jag känner mig mer värdelös än jag egentligen behöver. Jag rannsakar mig själv om och om igen, men kanske är det är det något jag missat. Finns det något slags högre makt som pekar mig rakt i anskiktet men att jag är så insyltad i allt att jag inte kan se det? Det här som hände tidigare i veckan är bara så osannolikt, det går inte bara att kalla det otur. Omständigheterna är för extrema. Jag ska träffa chefen idag i tre sekunder och jag är så överväldigad av allt som hänt att jag är rädd att jag bara kommer börja gråta. Jag vill övertala honom att vi ska lägga allt på is tre-fyra månader så att jag får chans att få tillbaks mitt självförtroende. Under tiden vill jag göra något sdom har en chans att lyckas. Jag har en liten plan för hur det ska funka. Rapporterar i em, om jag inte har mosats under trycket. Jag är ledsen att jag bara ältar och ältar, men mitt liv i övrigt är jättefint, tyvärr har jag svårt att njuta av det för jag har alla de här problemen som överskuggar allt. Jag vill ta makten över mitt yrkesliv och inte vara ett offer för alla jävla omständigheter hela tiden.

Idag på dagen var jag ute på företaget som jag samarbetar och fick hjälp att köra en jättehäftig maskin. Mycket bra för min forskning, nu vill jag köra maskinen igen, men det känns lite osäkert om jag får det för den som hjälpte mig har inte så gott om tid (det tog fem timmar att köra idag). Han är också doktorand, fast med fast tjänst på företaget. Dvs han har full lön och får väl mer eller mindre doktorera på sin fritid, det finns både för och nackdelar med en position. Hursomhelst, vi snackar lite och han frågar hur många publikationer jag har, det är bara att erkänna, med mina pinsamma noll stycken. Trots detta faktum kunde han inte låta bli att riktigt skryta om hur många han hade (tre gånger mer än vad som behövs) och att alla redan var publicerade (det är ovanligt i vårt område), samt att han dessutom hade valt att bara ta med fyra stycken i avhandlingen och skriva något riktigt bra.

Jag missunnar honom inte en riktigt bra avhandling, heller inte tolv publikationer. Det blev bara förvirrande, för han kanske tror att jag som är doktorand vid en högskola på heltid på något sätt ser ner på industridoktorander, tycker att de är lite andra klassens doktorander. Det kanske är så han förställer sig saken, eller ännu värre, kanske har han blivit bemött så. Komiskt i så fall, efter som jag under min doktorandtid kännt mig så kass och underlägsen de andra doktoranderna på min instution just pga att jag inte har någon publikation ännu, och undviker att tala om saken i mesta möjliga mån eftersom det får mig att må piss.

I övrigt var han jättetrevlig och inte ett dugg skrytig, så det var något med publikationerna som var väldigt laddat för honom, och utan att han visste det, laddat för mig med...

Det är nästan åtta år sedan jag lämnade den balla mediebranschen. Rätt skönt faktiskt. Min man jobbar dock kvar. När jag kommer in på hans arbetsplats blir jag så påmind om hur branschen funkar. Jag gillar inte att åka dit, alla är så unga och hippa, de läggar alla sina pengar på kläder, krogen och en trång bostadsrätt i Vasastan. De kommer till 90% från landsbyggden, de försöker tvätta bort sin dialekt och de är så mycket hungrigare än vad stockholmskidsen är, och de har alltid småstadskomplex. Tjejerna är skitsnygga, killarna urtrendiga, och fast jag har vad de önskar sig, ett äkta ekentugg och tolv års branschvana, så känner jag mig som en trist småbarnsmorsa när jag kliver in där. 

Idag hade jag lovat maken att hjälpa till med en grej som skulle ta max en halvtimma, men ve och fasa, maken kunde inte vara där. Jag har alltid kunnat gömma mig bakom honom, min mest förtrogne, men nu stod jag där i receptionen helt solo utan mask. Något annat med det där stället är att jag aldrig känner igen någon, tjejen jag skulle träffa har jag träffat massor av gånger, ändå kände jag inte igen henne när hon skulle hämta mig. Jag höll masken, men det är genant, det är inte av ointresse, men de är så många, jag är där så sällan och har ofta lillplutten med mig och därmed fokus på honom. Tjejerna färgar och klipper håret ganska ofta också. Jag har säkert missat att hälsa på folk på stan en miljard gånger och uppfattas säkert som en bitch...Tack och lov behöver jag inte hålla mig väl med en käft i mediesvängen och att hjälpa min man gick både snabbt och smidigt, tolv års brascherfarenhet spottar man inte på.

Ofta måste man var förvirrad ganska länge för att komma till klarhet. Jag har varit lite luddig i hjärnan på sistone, men så började jag smida planer och fundera på upplägg för mitt avhandlingsarbete. Idag pratade jag med två äldre kollegor, egentligen inte om jobbet konkret men arbetssituationen, och så på vägen hem slog det mig att jag krånglat till en grej. Det finns en rakre väg att gå och den ska jag ta. Bra, hurra, det kändes som en jäkla uppenbarelse där i skogen (genvägen jag gick). Sen, tre timmar senare slogs jag av en klarhet till, hur jag ska kunna få mer material att publicera. Publicerat material=ett steg närmare avhandling. Hurra igen. Nu måste jag skriva mail till min blivande samarbetspartner!

Sitter hemma och skriver idag. Det är skönt och jättesvårt på samma gång. Bakgrundsdelen är jättesvår, många har skrivit om samma sak, det är väldigt teoretiskt och jag känner att jag inte fattar någonting av det som jag läser i mina referenser. Det kryper fram. När det gäller mitt eget och vad jag själv gjort går det bättre, så när jag ruttnar på att inledningen är så seeeg att skriva byter jag dokument och skriver det roliga istället. Jag inser också att min vetenskapliga engelska är rätt så knackig.  När det är klart skulle jag vilja lägga ut länken till det på nätet, det kommer ju att bli offentligt material, men jag är inte redo att stiga ur anonymiteten utan ni får låtsas att det är bra och jätteintressant.

Efter gårdagens maratonpass på jobbet har jag gjort det enda rätta idag. Tagit sovmorgon. Ända till 7:30, det ni! Jag är fortfarande hemma, och ska försöka skriva lite på projektet jag aldrig kan avsluta innan jag åker in och gör lite praktisk nytta. Dagen inbegriper också fredagsmail till min chef, handling av mjölk och hämtning av lillplutt. Idag ska jag inte jaga upp mig över någonting. Bara göra de få saker jag förutsatt mig, och göra det bra.

Det finns människor som pratar om positiv stress, men så fungerar inte jag. Stress är nästan som en drog för mig, en dålig drog som gör mig uppjagad på ett obehagligt sätt, och har jag väl kommit upp i varv så börjar kaoset: Jag blir argsint och lite lätt personlighetsförändrad. Jag fattar dåliga beslut. Jag tappar koncentrationen och närvaron. Jag kan inte sova. Jag får svårt att äta och det får mig att må ännu sämre. När jag är uppe varv märker jag inte riktigt vad som är fel, har bara en vag känsla av att något inte är som det ska. Men allt bara snurrar på tills jag slutligen mår jättedåligt. Det här är i öäget som folk brukar kalla positiv stress. När jag är "riktigt" stressad pendlar jag mellan att vara agressiv och att störtgråta.
Jag är dessutom aldrig mer effektiv som stressad.

Idag ska bli en stressfri dag. Men lite stressad minsann, blev jag av att skriva om stress.

Jag har jobbat i elva timmar nu, jag är som tuggummi i skallen och jag ska snart gå hem, jag ska bara...(Sa Alfons Åberg)

Jag har haft en extremt effektiv dag på jobbet idag. Fått massor gjort och detta utan att bli uppstressad! Jag önskar att jag hade två sådana här dagar i vecka i stället för två i månaden.
Visst får jag hyggligt mycket gjort andra dagar med, men då är jag ofta så uppjagad att jag gör massor av fel, dessa fel har en tendens att dra ner på effektiviteten. Jag är i en bransch där att göra ett litet fel kan sabba flera veckors arbete, ibland så att man måste börja om från början, och då spelar det liten roll hur jäkla duktig man varit under dessa veckor. Fast ibland kan man faktiskt rädda sig ur sina misstag, och då och då har man en helt suverän välorganiserad glidardag. Som idag! Jag älskar såna här dagar, då är jag kung, förvisso snoppfri, men kung.

Min man står inför ett vägval i sitt yrkesliv. Kul för honom, han bara klättrar som en galning på karriärstegen. Själv står jag blickstilla och känner att det är nog bäst att jag går ner på deltid eftersom jag har så svårt att hinna med. Ironiskt inte sant? Jag trodde att det var jag som skulle göra karriär och han som skulle jobba deltid. Hur blev det så här? Inte speciellt kul för en feminist som jag att braka rakt in i kvinnofällan.

Pga mina dåliga, eller rättare sagt ofullständiga resultat, lyckades jag få skjuta upp tisdagens instutionspresentation tills i december i stället. Jag låg vaken i två timmar inatt och hade ångest inför presentationen innan jag lyckades intala mig själv att jag faktiskt har ett val. Jag kan välja att avstå och göra det vid ett senare tillfälle även om det blir krångligt för den som arrangerar. Hon blev inte ens irriterad, skönt.
Jag glömmer det där ibland, med att man alltid har ett val hur djävligt man än tycks ha det. Att inbilla sig att man inte kan välja, att man alltid måste, blir lätt ett fängelse. Jag sitter ofta inspärrad där själv med min bild av att jag bara har skyldigheter och inga rättigheter.

Min egen dag var först skitbra med yoga på lunchen, sen kom jag tillbaks till jobbet och chefen hade ringt, han vill träffa mig och den andra doktoranden han handleder och titta på våra "forskningsdagböcker". Vi för en slags löpande logg över allt vi gör och jag är ärligt talat inte jordens mest effektiva. Så jag kände mig utpekad och orolig efter detta besked. Min man reagerade med att "det är väl bra, eller?", men jag hade ändå världens ågren resten av dan. Nu känns det bättre, det får bli som det blir. Dessutom har jag övertygat mina bröder om vi ska köpa gemensam present till mamma, den ena satte in pengar direkt så jag åkte och shoppade till henne efter jobbet. Hoppas hon blir glad. Sen var det ju topmodel, och även om det inte blev som jag ville så är det snudd på veckans höjdpunkt. Nu ska maken få fixa med sin musik och jag ska läsa ett design och dyra prylar nummer av TIME som jag fått av lilla mamsen! Jag föraktar och älskar sånt på samma gång, en härlig mix.

Hade mötet med chefen idag. Jag kom mycket väl förberedd med illustrationer över hur långt jag hunnit och en lista med frågor jag behöver svar på. Jag frågade om och om igen vad som krävs för att publicera och gav mig inte och till slut kunde vi spika det. Så jävla skönt. Han har oerhört svårt att säga rakt ut vad han tycker men insinuerade att det var konstigt att jag misslyckats där det finns referenser på att andra lyckats. Andra kommentarer var "det är upp till dig" och "det här är vad som är forskning".  Synd att han verkar tycka att jag är ett slött pucko men jag vet att jag inte är det. Dessutom har ju tre av fem doktorander hos honom haft allvarliga problem med att få doktorandtiden att räcka till (avhopp och rejäla förlängningar har varit lösningen). Synd att han inte slås av tanken att problemet kanske inte bara beror på "kassa doktorander" (skulle han aldrig säga, men vi vet ju vad han tycker). Hur som helst, nu ska jag jobba på, mina egna förslag godtogs och han vet att jag kommer pressa honom så fort problem uppstår. Observera att han vägrade läsa min lista. Det ligger bara ett litet korn och gnager, kanske är det jag som är kass ändå? NEJ, jag är duktig! Varför ska jag själv vara den som ger mig skit? Varför är det så svårt att låta bli?. Jag är duktig, jag förtjänar ett bra liv (det har jag) och en bra avhandling. So long!

Pratde med prefekten idag, jag önskar att han kunde vara med när jag pratar med min handledare på måndag. Vår prefekt är perfekt ha ha. Nej men han är oerhört klok och stadig, en riktig klippa. Han gav mig fler konkreta tips på hur jag kan agera när chefen börjar slingra sig. Jag ska stå på mig, jag ska, jag ska. Jag vet vad jag vill och jag ska komma jävelförberedd och inte ta någon skit! Fan vad det är läskigt.