adrenalin

Jag jobbade med glädje idag, vem hade trott det i fredags? Jag ska ha möte med cheferna nästa måndag. Dagordningen ska skrivas! Och mailas!

Hemma igen efter att ha varit i skogen i två dagar. Det var det bästa vi kunde gjort och vi slapp ju besök. Kanske var det meningen? I fredags grät jag massor och kände att jag skiter i det här, antingen får jag hoppa av forskarutbildningen eller försöka byta handledare. Jag kände att mitt projekt aldrig kommer att kunna gå att publicera. Jag pratade i flera timmar med min kloke man och vi drog upp en strategi för vad som behöver göras de närmsta dagarna. Igår lördag var jag fortfarande helt inställd på att byta handledare eller hoppa av. Så vaknade vi i morse kl 7 och maken och lillplutten gick upp för att låta mig få sovmorgon. Där låg jag i tysta skogen och bara tänkte i en hel timme. Vi ska ha ett möte den 26: eller 27:e, jag ska kräva mellan 30 och 60 minuter som bara handlar om mig. Jag tänker maila en lista med en dagordning innan och den ska innehålla de frågor jag måste få svar på för att kunna känna mig lugn. Bemöter handledaren inte detta tänker jag hota med att hoppa av. Alltså måste jag prata med prefekten igen och försöka gardera mig, men jag vette fan om någon annan handledare har möjlighet att ta mig. Jag vet heller inte om jag orkar försöka doktorera hos någon annan på de få år som är kvar. Framtiden känns väldigt oviss just nu, men jag är inte ledsen i alla fall, bara jävligt förbannad.

Det ska bli skönt när morgondagen är över. Jag brukar vanligtvis må exteremt dåligt inför såna här saker, ont i huden, nackspärr, ont i käkarna. Men nu mår jag riktigt OK, jag har inte ens varit speciellt grinig. Jag vågar i och för sig inte chansa utan kommer nog att ta en melatonintablett innan jag lägger mig. Ifall tankarna skulle börja mala vid halv ett sådär.  För det har hänt förrut, innan jag köpte de där pillrena i Malaysia. Varje gång jag hade tenta eller stor redogörelse elller liknande så låg jag vaken till fyra, sov dåligt i tre timmar innan jag gick upp ur sängen som ett ras. Melatonin = min väg till fler VG på tentor, och det är ju precis vad en "duktig flicka" strävar efter, ett kvitto på att hon är duktig. Jag är en riktig duktighetsnarkoman, när jag skrev 1,7 på högskoleprovet (för tio år sen) var jag en riktig pest och var tvungen att tala om det för ALLA. Jag talade däremot inte om  för någon när jag sänkte mitt resultat fem år senare. Vilket fruktansvärt nederlag. Att jag försökt läsa matte på högskolenivå  och misslyckats vid två olika tillfällen brukar jag också undvika att tala om. Liksom att min modellkarriär i Milano för 17 år sedan slutade abrupt med att jag blev hemskickad efter en månad.  Att jag fick sparken från ett riktigt drömjobb undviker jag också. Ja jag har faktiskt riktigt svårt att lära mig från mina nederlag och växa. Istället blir jag äcklad av mig själv och använder dessa dåliga minnen för att trycka ner mig själv lite till. Det är sorgligt men att jag inser det kan var ett steg mot bättre självförtroende, mitt livs högsta dröm! Jag är i alla fall en jävel på Su-doku och nu ska jag titta på TopModel och mysa i soffan.

Förra veckan sedan skrev jag ett mail till chefen och bad att få prata med honom om min arbetssituation och vad som krävs för att den ska bli bättre.  Det har legat och pyrt länge, och jag kände mig så lättad då jag hade listat vad jag anser krävs för att det ska bli bättre. Jag jobbar helt ensam och är beroende av min väldigt frånvarande chef. Han sitter på annan ort och vi ses max sex gånger per år. Absurt egentligen. Jag förväntade mig att han skulle höra av sig ganske omgående, kanske rentav bli lite orolig, oj är det så här du har det etc etc. Men det är knäpptyst. Jag borde anta att det finns ett skäl, han är säkert utomlands eller så, men ändå ligger tankarna och gnager, har han överhuvudtaget fått mailet? Jo det måste han, jag bcc:ade ju till mig själv och fick det. Jag blir arg och ledsen av att bemötas med tystnad. Och orolig, jag vill lägga den här diskussionen/konflikten bakom mig. Det finns säkert ett vettigt skäl men det hjälper inte mig just nu.