adrenalin

Jag minns en tid, när det räckte med att sätta på sig en vit herrskjorta, ett par blå Levis och ett par cowboystövlar, så var man hetaste bruden i stan.

Jag kunde förstås inte hålla mig vid att bara powerwalka. Jag har rullat så mycket barnvagn i mina dagar så jag blir inte anfådd hur spänstigt jag än går. Eller inte tillräckligt anfådd för att det ska kännas som motion. Så jag springer lite. Mycket för att vara mig. Går/springer/går osv. Och jag har köpt löpardojjor. Målet är att kunna springa tio minuter i sträck. I onsdags klarade jag fem minuter. Hej vad det går. Nog om detta.

Såg sex and the city igår. Tydligtvis förtjänar jag i alla fall inte lägre lön en män, eftersom jag tyckte den var ganska käss. Det tyckte dock inte merparten av publiken som applåderade(!) när filmen började och slutade. Visst var det roligt att titta på en massa vackra kläder, men filmens sensmoral var inget för mig. Filmen bittra eftersmak sköjdes dock snabbt bort med lite god ost och ett glas vin och himla trevligt samtal med min vän.

Det finns få saker som är så sköna som att få ett mail om en asjobbig doktorandkurs och inse att man redan gått den och också klarat tentan. Vi har det lite kinkigt, vi doktorander, kurserna går sällan varje år, ibland bara var tredje eller var fjärde (den här går var fjärde) och omtenta existerar i princip inte. Men det är väl det enda som är jobbigt (NOT).

Om man klarar Mensas IQ-test, blir man så klart erbjuden att vara med i Mensa. Går man med får man tillgång till en egen mailadress som förstås slutar med @mensa.se. En sån bör man definitivt inte använda. Folk garvar läppen av sig åt en då.

Vi var på landet över midsommar. Funderade lite smått att åka in till byn och låta barnen dansa kring stången. En kvart innan utsatt tid började det spöregna. Vi andades ut, vi slapp. Vi är inte så himla sociala. Vi åker inte till landet för att umgås med folk, utan för att umgås med varann. Andra människor träffar vi dagarna i ända faktiskt. Fast på lördagen blev vi fast ändå. Vår grannfru ville bjuda in oss på fika på söndagen (idag), vi försökte slingra oss genom att säga att vi inte visste när vi skulle åka. Sagt och gjort vi blev inbjudna redan på lördagen. På sur blåbärspaj och surt kaffe. Tack tack, men det är ett jävla helvete att gå hem till folk när man har barn. Barnen sitter glatt och fikar i tre minuter, sen vill de röja. De har fått massa glass, saft och kakor och är helt jävla bångstyriga och klättrar och river i allt och själv har man hjärtklappning och försöker ha koll på dem samtidigt som man försöker kallprata med två typer som man inte har ett jävla skit gemensamt med. Det underlättar inte att paret vi hälsade på har det oerhört spänt, bor på en tomt med en bergsvägg som sluttar tio meter rakt ner och att hon är rasist. Lovely.

Avdelningen för ilandsproblem kräver en utredning kring huruvida staten verkligen sparar pengar på att ge oos statsanställda strävt enlagstoapapper à la öststat att torka röven med. Jag betvivlar att de i riksdagen har lika strävt och ickeabsorberande toapapper som oss intelletuella. Om någon vet får de gärna delge mig.

Det här är inte någon stor blogg, ni är inte så jättemånga som läser, men ändå lyckas ni ge mig tips och svar på de mest varierande frågor! Böcker, skor, sajtmätare, herregud, ni sitter ju inne med det mesta en kvinna kan vilja veta. Dessutom är ni kloka och stöttande! Tack för att ni läser här!

Jag motionerar ju numera en aning. Fick tipset att använda gympadojjor istället för sandaler och det var ju typ 1000 gånger bättre. Jag använder mina gamla adidas som egentligen är en streetsko. Så jag tänkte i mitt stilla sinne att man kanske skulle kosta på sig ett par "riktiga" dojjor. Men de riktiga jag provade, dyra som billiga, var superobekväma för min trasiga fot. Det får bli mina gamla streetskor ett tag till. Och gamla och gamla, de är i ganska gott skick. Tänk vad jag sparade mycket stålar i ett nafs!

Förr skämdes jag för min så kallade arbetarklassbakgrund. Skämdes för vårt dåliga bordsskick och vårt fula språk. Den dåliga bildningen och att man aldrig presenterade sig för nytt folk. Med åren har jag ändrat mig. Jag skäms inte alls. Tydligast är den på mammas sida. Det är hur man talar och hur man beter sig.  Man signalerar tillhörighet. Jag beter mig inte riktigt som arbetarklass, det har jag jobbat bort för hårt under åren jag skämdes. Men jag känner mig hemma bland folk som är så där utpräglade, det känns bra helt enkelt.

Jag träffade idag en farbror på busshållplatsen som slog sig i slang med mig och lillkillen. Det visade sig att han var uppvuxen i samma söderförort som min mamma. En riktig arbetarförort. Ja men det var ju skoj sa jag och berättade vilken gata min mamma bott på. Och se där ändrades tonen, "Jaha, då bodde de i villa" sa han surt. Villa var väl att ta i, tyckte jag, en liten sockerbit på 54 kvadrat, två rum och kök med världens minsta tomt. Som min morfar jobbat dubbla jobb i tio år för att ha råd med. Istället för att fråga vad min mamma hette eller något i den stilen visade han tydligt att han inte hade något gemensamt med de där villamänniskorna. Trots att de förmodligen är jämngamla och gått i samma skola. Det är tydligen skillnad på arbetarklass och arbetarklass. Och jag härstammar tydligen från en finare sort, häpp.

Jag fick mail från en vän. Hon jobbar på storstadens lokaltrafik. Så här lyder det:

Nu har jag varit på ett jätteroligt möte. Det kom en kvinna och pratade om hästallergener. De hade dammsugit sätena i bussar och hittat mer allergen där än i luften utanför stall. Ha! Ha! För några år sen kom ett skitpuckat förslag om att man inte fick ha bebyggelse närmare än 500 m från stall. Ha! Ha! Shit vad jag tycker att allergiker är nördiga!!!!!!!!!!!!!!!! Lär dina barn att slicka på sätena så kommer de bli immuna mot ALLT!

Det bådar gott för mitt äldsta barn som slickat sig genom varenda tunnelbanevagn sedan han nådde så långt med sin lilla tunga. Gula ledstänger, det måste vara gott? Själv är jag allergisk mot pollen, undrar om det var för att jag bodde på landet som barn och bara fick slicka på rutorna i pappas bil? Gud jag minns fortfarande smaken. Min far rökte nämligen i bilen. Med uppvevade fönster.

Jag och storkillen gick på kalas igår, min svågers fru har tagit examen. Hon har följt en livslång dröm om att bli sjuksköterska. Lägre lön och studielån på det, häpp. Men hon verkar glad och det är huvudsaken. Min man hatar såna tillställningar och jag gnällde på hans sociala fobi, tills han sa Nej, jag vill inte gå och jag behöver inte gå. Helt sant. Vi köpte en blomma och stack iväg. Men guuud så tråkigt det var. Den enda som det gick att prata med var svärmor (jag råkar dock vara begåvad ned en snäll variant). Maten var helt oätlig, thaisallad som sved som helvetets eld i munnen. Men det som gjorde mig mest förbannad var att de uttryckligen sagt åt oss att ta med barnen, sen fanns det inget käk till dem. De fick äta ris. Det var ändå sju barn på festen, som började 17 och värdparet har dessutom egna barn så man kan inte riktigt skylla på okunskap. Jo chips fanns ju också, så min son har ätit chips till middag igår. Han var inte helt olycklig.
Klockan nio kunde vi äntligen sticka bort från gaggiga släktingar och bittra svågrar och åka hem. Hem ljuva hem, där min älskade make storstädat och väntade med Zelda.

Jag samarbetar med min närmsta kollega och hon är oerhört energisk. Hon får så mycket gjort, jag hänger inte riktigt med.

Jag skulle vilja ha lite bättre kondis, hå hå ja ja. Powerwalka säger maken. Tja, varför inte? När jag ska gå och köpa en latte bestämmer jag mig för att gå till Stora skuggan (ligger en bit bort från mitt jobb) fram och tillbaka. "Nu går jag på en powerwalk!" hojtar jag till närmsta kollegan. Hon som spelar fotboll, spinner, promenerar väldigt snabbt och cyklar, varje vecka tittar på mina skor och utbrister: "Om du ska gå i Birkenstock blir det ingen powerwalk, då får du nog kalla det promenad." Men jag kommer tillbaks 25 minuter senare, svettig och glad, med dålig kondis behöver man nämligen inte gå speciellt fort för att få lite puls. Powerwalk it was. Utan svängande armar of course, jag är väl ingen tönt heller.

Tänk om jag kunde sluta tänka på vad jag stoppar i mig? Alltså. Jag är smal som en sticka, och äter vad jag vill. Ändå rackar jag ner på mig själv när jag äter godsaker. Fast jag inte tänker sluta. Fast jag inte tänker börja träna. Fast jag är smalare än de flesta. Fast jag egentligen borde vara så himla nöjd. Det är inget stort problem. Det är bara konstigt.

blogg.se eller vad fan det heter nu har fuckat upp bloggen för mig. hitta kategori och arkiv kräver evighetscrollande. Dessutom har alla mina inlägg efter flytten automatiskt hamnat under kategorin "bröd. Varför just bröd?

Kan man mamma-strejka. Jag är redan trött på att vara hemma med sjuka barn. Lillkillen gnäller oavbrutet vilket gör att jag måste koncentrera mig på honom hela tiden. Jag går helt ärligt fortfarande runt i pyjamas. Storkillen har dragit ner gardinen med gardinstång och allt TVÅ gånger. Jag vill inte vara här.

Dubbelgardinen blev klar. Det är lite mörkare i sovrummet. Tyvärr sover sonen inte längre för det. Jisses vad jag kommer få äta upp det här när han är tonåring och vänder på dygnet. Ja ja, själv fick jag veckans andra sovmorgon idag, så jag ska inte klaga.