adrenalin

Jag sprang vårruset igår. Närmare 5 km, det har varit min målbild sen i vintras när jag äntligen lyckades ta mig över den där jävla tre-kilometer-i-sträck barriären, att i maj ska jag kunna springa fem km i sträck. Sen kom jag faktiskt upp i fem km redan i april, men nu jävlar skulle jag tävla med mig själv! Så det blev lite antiklimax att så få faktiskt sprang. Att folk som ställt sig i fållorna för "springa", "jogga fort" och "jogga" faktiskt inte hade intentionen att springa överhuvudtaget utan tänkte gå hela vägen. Jag fick gå i 500 meter innan jag lyckades få springa överhuvudtaget och hela vägen fick jag springa i vägrenen för att få komma förbi folk som gick. Det blir inte vårruset igen.

Är det likadant på tjejmilen? Midnattsloppet? Någon som vet? Jag behöver en ny målbild. Sonen var i alla fall mäkta imponerad av min medalj. Jag är också oerhört nöjd med att ha gått från orörlig till att kunna springa över sex km på ett år ganska precis. Igår var jag dessutom glad över perfekt löparväder plus att jag jobbar så nära mål, bara att knalla bort till jobbet efteråt, duscha och få på sig torra rena kläder istället för att sitta på tunnelbanan i blöta löparkläder, brrr.