adrenalin

En av mina jobbarkomisar ska värpa typ när som helst. Det är första gången och dag kläckte jag ur mig hur ont det gör att amma. Denna milda människa hade fått nog av alla realistiska beskrivningar av föräldraskapets våndor att hon sa ifrån. Det var bra men jag kände mig som ett pucko. Som tur var fick vi sällskap på tunnelbanan sen och jag fick chans att be om ursäkt. Jag kände att föräldraskapet bara var inlindat i en rosa bubbla och önskade att något talat med mig och depression, ensamhet, smärtsam amning och kaskadspyende ungar. Men jag hade inte behövt pådyvla denna erfarenhet på någon som inte bett om det. Hon i sin tur önskade att någon talade om att det är underbart att ha barn för just nu ser hon inte riktigt fram emot det. Men när man är kär brukar man inte berätta det om och om igen (om man inte är sjutton dvs). Ingen vill lyssna till slut (har ni hört en förälskad sjuttonåring? Kräkvarning). Och man känner sig som en lallande idiot. Men man är kär i sina barn. Inte bara när de är nyfödda utan hela tiden. Att ha barn är att få massor av krav ställda på sig och sina gränser konstant prövade och det man får igen är kärlek, kärlek, kärlek. Det är underbart. Och lite svårt att förklara. Det är tråkigt när kärleken döljs av ett berg med gnäll. Men den finns där och den är större än precis allt annat.