adrenalin

Mamma har cancer (metastaser) på tre ställen i skelettet, inga i lungorna. Levern är inte kollad än. Hon fick en fet arsenal av tabletter och ska bli strålad och behandlad med cellgifter. Läkaren var noga med att poängtera att det inte går att bota. Man kan i alla fall leva flera år på det här viset. Gissa om jag känner mig som ett svin som har garvat åt hennes "hypokondri" när värken i axeln inte var en inbillad inflammation utan cancer. Detsamma med ryggskottet. Skit samma, det har jag ju inte gjort av elakhet, vem kunde tro att det var så illa? Hon tog det ganska bra, men hon har en tendens att vara så himla tuff och sen bryta ihop så jag väntar lite med att beskriva hennes status. Jag känner mig rätt OK ändå eftersom jag hade oroat mig för ännu värre status. Jag håller tummarna för att jag ska få ha henne kvar i flera år. Så smärtfritt som möjligt då förstås. Men det känns ganska dramatiskt när hon får morfin och massa andra saker, det känns som, vaddå, det sätter man väl bara in på slutet? Jag kanske vägrar ta det här på allvar. Det känns lite overkligt.