svartsjuka
Jag har varit svartsjuk från och till genom åren. En kille var jag så hysteriskt orolig för att bli bedragen av att jag var svartsjuk på allt i hans liv, jag gick igenom gamla anteckningsböcker (från innan vi var ihop), slängde ut hans porrtidningar, brände bilder på gamla flickvänner, ringde upp senast slagna nummer på telefonen, osv osv osv. Det är länge sedan vi gjorde slut, men efteråt var jag fylld med skam och obehag över hur jag betett mig att jag lovade mig själv att aldrig låta det gå så långt igen.
När jag träffade min man var jag lite sotis i början, mest på hans ex och någon fd jobbarkompis som han verkade ha varit lite småförtjust i. Det gick dock över när jag kände mig tryggare i relationen och det är sällan jag känner svartsjukans stygn i mitt hjärta. Tills nu. När jag är gravid och ynklig så har jag drabbats av enorm svartsjuka.
När jag gick upp i morse läste jag hans blogg och hittade där i kommentarspåret en halv inbjudan till en fest där det skulle dyka upp en massa tjejer han jobbat med i ett projekt nyligen. Grrr. Den kloka delen av mig själv säger åt mig att jag inte behöver bry mig, att han är världen mest pålitliga och att vi måste ge varandra utrymme även för att få kommentarer på varandras bloggar. Alltså att vi inte ska behöva censurera oss själva. Själv censurerar jag mig ständigt men det är ingen som bett om så jag får skylla mig själv. Hursom haver, när min man vaknar efter en välförtjänt sovmorgon är jag ändå så svartsjuk, ledsen och arg att jag skäller ut honom för världens bagatell. Fast det kunde jag erkänna efter lite trugande från min man.
Han förstår inte alls varför jag är svartsjuk. Allt är ju fint och bra. Men jag känner mig som ni säkert vet ganska ensam. Det blir inte bättre av att min man ständigt jobbar livet ur sig på nya intressanta projekt, där han samarbetar med nya fantastiska människor hela tiden. Själv skulle jag behöva jobba mer men jag orkar inte, jag står på samma laboratorium med samma gamla människor som för ett år sedan, två år sedan, tre år sedan, fyra år sedan, och jag kommer stå där i minst två år till. Jag har inga spännande projekt, inga intressanta samarbetspartners, bara en massa jobb som inte känns som om det leder någon vart. Jag känner mig gulblek, gråhårig, kutryggig och bara så jävla trist. Jag försöker shoppa någon slags glädje in i mitt liv men känner mig bara allt tommare. Jag har ingen ork till någonting, det enda jag pratar om med någon slags entusiasm är vad lillplutten gjort eller sagt. Ingen fattar vad jag gör på mitt arbete, jag känner inte att det är någon poäng att bertätta om något roligt jag läst eller hört (gjort existerar inte). Vi gör aldrig något själva mer än att sitta i soffan och glo på film/tv, det blir inte heller så ofta för att det alltid kommer arbete emellan.
Det kanske inte ä'r så konstigt att jag blir fylld av svartsjuka, men jag vet inte hur jag ska kunna fylla mitt liv med mening och spännande aktiviteter som kompensation för ett trist yrkesliv/dåligt självförtroende.
När jag träffade min man var jag lite sotis i början, mest på hans ex och någon fd jobbarkompis som han verkade ha varit lite småförtjust i. Det gick dock över när jag kände mig tryggare i relationen och det är sällan jag känner svartsjukans stygn i mitt hjärta. Tills nu. När jag är gravid och ynklig så har jag drabbats av enorm svartsjuka.
När jag gick upp i morse läste jag hans blogg och hittade där i kommentarspåret en halv inbjudan till en fest där det skulle dyka upp en massa tjejer han jobbat med i ett projekt nyligen. Grrr. Den kloka delen av mig själv säger åt mig att jag inte behöver bry mig, att han är världen mest pålitliga och att vi måste ge varandra utrymme även för att få kommentarer på varandras bloggar. Alltså att vi inte ska behöva censurera oss själva. Själv censurerar jag mig ständigt men det är ingen som bett om så jag får skylla mig själv. Hursom haver, när min man vaknar efter en välförtjänt sovmorgon är jag ändå så svartsjuk, ledsen och arg att jag skäller ut honom för världens bagatell. Fast det kunde jag erkänna efter lite trugande från min man.
Han förstår inte alls varför jag är svartsjuk. Allt är ju fint och bra. Men jag känner mig som ni säkert vet ganska ensam. Det blir inte bättre av att min man ständigt jobbar livet ur sig på nya intressanta projekt, där han samarbetar med nya fantastiska människor hela tiden. Själv skulle jag behöva jobba mer men jag orkar inte, jag står på samma laboratorium med samma gamla människor som för ett år sedan, två år sedan, tre år sedan, fyra år sedan, och jag kommer stå där i minst två år till. Jag har inga spännande projekt, inga intressanta samarbetspartners, bara en massa jobb som inte känns som om det leder någon vart. Jag känner mig gulblek, gråhårig, kutryggig och bara så jävla trist. Jag försöker shoppa någon slags glädje in i mitt liv men känner mig bara allt tommare. Jag har ingen ork till någonting, det enda jag pratar om med någon slags entusiasm är vad lillplutten gjort eller sagt. Ingen fattar vad jag gör på mitt arbete, jag känner inte att det är någon poäng att bertätta om något roligt jag läst eller hört (gjort existerar inte). Vi gör aldrig något själva mer än att sitta i soffan och glo på film/tv, det blir inte heller så ofta för att det alltid kommer arbete emellan.
Det kanske inte ä'r så konstigt att jag blir fylld av svartsjuka, men jag vet inte hur jag ska kunna fylla mitt liv med mening och spännande aktiviteter som kompensation för ett trist yrkesliv/dåligt självförtroende.
Kommentarer
Trackback