Tillit
Jag har många hang-ups, en del har blivit bättre med åren. De flesta faktiskt, det tack vare mycket kärlek från min man, men också terapi och veckovisa möten i al-anon. Trots detta väntar jag mig alltid det värsta. In i det sista av graviditeten förväntade jag mig att nya lillplutten skulle dö under förlossningen eller åtminstone få allvarliga hjärnskador och bli ett kolli. Det är sorgligt. När jag stod där på knä och hans huvud hängde ut var jag tvungen att försäkara mig om att han faktiskt levde, pulsen hade gått ner lite och då slog "nu dör han"-intällningen på. Fast när jag fick klart för mig att han fortfarande levde fick jag kraft att få ut honom. Men det gör mig ledsen att jag alltid målar fan på väggen.
Jag har t ex varit ihop med min man i över nio år, men det är först sista åren jag kunnat känna full tillit till honom och han är den enda människan jag faktiskt känner tillit till överhuvudtaget. Alla andra runt omkring mig känner jag mig mer eller mindre misstänksam emot, jag kan inte räkna med någon, förväntar mig alltid att bli sviken och besviken. Jag har skaffat mig en sponsor i al-anon men nu vågar jag inte ringa henne för jag vet inte hur man gör när man bygger en relation där tillit ska ingå. Jo det vet jag, jag litade hyfsat på min terapeut, men honom var jag likt en trotsunge tvungen att testa jättemycket innan jag vågade lita på honom. Så kan man inte riktigt göra med någon som är medmänniska. När jag träffat honom läääänge kom vi fram till att jag inte hade en aning om vad ordet tillit betydde, mycket märkligt, för jag fattade inte vad han pratade om, det var ju bara ett ord som ekologi t ex. Jag bestämde mig för att ta reda på vad det betydde och försöka våga känna det i EN relation, den till min man. Det har funkat, men det har tagit tid, och ibland faller jag tillbaks och ser honom som någon som är ute efter mig och vill mig illa, men jag kommer tillbaks snabbare och bråken har faktiskt blivit mindre uppslitande de senaste åren.
Jag trodde alltid att ju längre man är ihop, ju mer less och uttråkad blir man av varann, men jag tycker det är tvärtom. Ju mer jag lär känna min man, desto bättre får vi det och desto mer älskar jag honom.
Veckans uppdrag blir att ringa sponsorn och fila på den relationen. Jag kanske kan lära mig känna tillit till två människor, vem vet?
Jag har t ex varit ihop med min man i över nio år, men det är först sista åren jag kunnat känna full tillit till honom och han är den enda människan jag faktiskt känner tillit till överhuvudtaget. Alla andra runt omkring mig känner jag mig mer eller mindre misstänksam emot, jag kan inte räkna med någon, förväntar mig alltid att bli sviken och besviken. Jag har skaffat mig en sponsor i al-anon men nu vågar jag inte ringa henne för jag vet inte hur man gör när man bygger en relation där tillit ska ingå. Jo det vet jag, jag litade hyfsat på min terapeut, men honom var jag likt en trotsunge tvungen att testa jättemycket innan jag vågade lita på honom. Så kan man inte riktigt göra med någon som är medmänniska. När jag träffat honom läääänge kom vi fram till att jag inte hade en aning om vad ordet tillit betydde, mycket märkligt, för jag fattade inte vad han pratade om, det var ju bara ett ord som ekologi t ex. Jag bestämde mig för att ta reda på vad det betydde och försöka våga känna det i EN relation, den till min man. Det har funkat, men det har tagit tid, och ibland faller jag tillbaks och ser honom som någon som är ute efter mig och vill mig illa, men jag kommer tillbaks snabbare och bråken har faktiskt blivit mindre uppslitande de senaste åren.
Jag trodde alltid att ju längre man är ihop, ju mer less och uttråkad blir man av varann, men jag tycker det är tvärtom. Ju mer jag lär känna min man, desto bättre får vi det och desto mer älskar jag honom.
Veckans uppdrag blir att ringa sponsorn och fila på den relationen. Jag kanske kan lära mig känna tillit till två människor, vem vet?
Kommentarer
Trackback