adrenalin

Vi är alltid tillsammans, visst händer det att en av oss går ut men det tillhör ovanligheterna. Maken sov borta någon natt i höstas om jag var borta någon helg i somras men vi sover mycket sällan ensamma. De gånger vi har sovit ifrån varann så har jag alltid haft lillplutten hos mig, så personligen har jag inte sovit ensam sedan jag blev mamma. Om man inte räknar de gånger jag sovit på soffan för att jag inte orkat med en stökig unge eller långdragna hostattacker, men då har ju familjen legat i rummet brevid, så ensam, nej. Maken ska åka bort imorgon, och jag och lillplutten ska få hjälp av mamma som ska hämta två dagar, min undervisning kräver att jag är på plats till 18, och det blir svårt eftersom lillplutten ska hämtas 16... Jag tycker att det är lite jobbigt att sova själv, glömde jag låsa dörren, har någon smugit sig in, står någon och glor med en kikare osv osv. Men min rädsla har förminskats av att få barn, inte för att han skulle kunna skydda mig, utan för att jag ska skydda honom. Så jag räknar med att det ska vara lugnt nu med. Tidigare skulle halva lägenheten varit tänd, nu räcker det med toalampan och spisfläkslampan. Ibland tänker jag på hur det vore att vara själv en natt på landet (med lillplutten så klart), det känns lite för mycket även för en liten mamma, men vem vet, jag kanske klarar det med?