adrenalin

Jag lärde mig tidigt att inte ta utrymme. Det premierades inte helt enkelt. Fast det dög inte riktigt det heller, för min bror  tog väldigt mycket plats, var pratglad och utåtriktad, och jag blev ofta jämförd med honom. Vi är väldigt olika, faktiskt urtyperna för storasyster och lillebror. Min bror har alltid varit en fantstisk människa och jag älskar honom djupt, men samtidigt saknar jag honom oerhört för vi glider allt längre ifrån varann. Det som en gång höll oss samman har blivit det som får oss att driva isär. Vi har valt att hantera vår uppväxt på olika sätt, kanske just för att vi är storasyster och lillebror. Jag är ansvarstagande. Han är fågelfri. Jag har familj och fast jobb. Han lever ungkarlsliv och jobbar svart. Jag har svårt med nya kontakter. Han kan bli vän med vem som helst. Jag går i terapi för att bearbeta det vi gått igenom. Han dricker och röker hasch.
Jag inbillar mig att min bror som blev vittne till ett mord i vårt varagsrum när han fortfarande var tonåring bär en stor sorg inom sig. Jag gör det i alla fall. Varför skulle hans sorg vara mindre än min? Jag väntar i alla fall, med mitt al-anon och med min tro på AA. Kanske kan han låta mig tro på det en dag, utan att själv tro att jag ska försöka göra honom till en nykter ordningsam storebrortyp som jobbar vitt. Det vill jag inte, jag vill ha min lillebror.