adrenalin

Lillplutten har äntligen kommit in i fråga-om-allt-åldern. Han drar ihop orden "vad är det?" till "vaddé?" och han ska veta allt om varenda liten detalj. Till slut blir det helt absurt och jag börjar asgarva och säger jag bet inte med tårarna rinnande. För vem vet vad varenda liten detalj på ett lok heter. Vad heter egentligen de där sakerna som vagnarna sitter ihop med? Är det magneter? Hur ska jag kunna förmedla allt till mitt barn, när jag inte vet. Ja han får väl nöja sig med det och sen fråga någon annan som vet mer än jag. Men vad magnetgrejorna heter, det vill jag veta själv.

Sedan jag blev förälder har jag upptäckt något otrevligt. Nämligen att föräldrar tävlar i hur deras barn utvecklas. Först trodde jag det bara var min bästis, hon har en dotter som är jämngammal med lillplutten. Hon höll på att krevera varje gång lillplutten gjort ett utvecklingssteg innan hennes flicka, såna där saker som att vända sig och lyfta på huvudet. Vidare kunde hon ringa och låta hämndlysten och triumferande när hennes tjej var först med något annat. Lite otäckt, men det är väl hormoner tänkte jag och lät henne hållas. Men det var inte bara hon, i föräldragruppen som vallade barnvagnar och käkade kakor dagarna i ända så var man inte avundsjuk på att någon blivit smal snabbt efter graviditeten utan det som stack i ögonen var ifall någons unge hade mycket hår eller fick tänder tidigt. Saker som verkligen talar om att man själv är en bra förälder, ha ha.

Jag övergav den här gruppen ganska fort, de var ju helt psykotiska i mina ögon. Sen har jag väl undvikit småbarnsföräldrar och sluppit ifrån en del av tävlandet och det har varit jäkligt skönt. I höstas lekte lillplutten mest med några barn som hade många syskon och deras mammor höll inte på och tävlade så jag trodde det var över, men icke. Nyligen var vi på kalas och ny är barnen nästan tre så nu börjar vem-har-slutat-med-blöja tävlingen. Lillplutten har inte slutat. Han slutar sen. När han kan. Och vill. Men det var paptetisk att sitta på kalas och lyssna på folk som försökte slå varandra i kiss och bajs. Föräldrar, för fan, ge er. Sluta mät er själva och varandra i era barns utveckling. Barn är människor inte hundar som man drillar. Kalas är fest för barnen inte en hundutsällning där man visar upp sina telningar och försöker vinna den finaste rosetten. Omsorgerna för barnen blir missriktade när dessa framtida hockey-morsor och fotbolls-farsor beter sig som småbarn själva. Min unge kan bajsa på pottan - ha ha - det kan inte din.

Hjälp, hjälp jag står inte ut!

Lillplutten sitter i soffan och pratar om min kompis dotter T. T är sex år och de lekte hela dagen igår. Vad fint det vore om man kunde få en storasyster bara så där. En klok sexårig storasyster som lekte med en och tog hand om en. Lillplutten skulle verkligen tycka att det vore toppen.

Är jag en dålig mamma? När lillplutten  hör glassbilen säger han "brandkåren mamma!" och jag håller med. Jag vet att man inte ska luras, men har ni provat att sjunga med till hemglasslåten? Så här går texten "Nu lurar vi barn, nu lurar vi barn, på deras veckopeng."

Lurendrejerier som folk jag känner råkat ut för som barn:

En killes mamma och pappa tyckte det var skoj att säga att kossor hette hästar och vice versa, inte snällt.
En tjej trodde att hon inte gillade Coca-Cola för det hävdade hennes mamma bestämt.
En killes pappa sa att hemglassbilen spelade för att glassen var slut.

Om du någon gång skulle köpa en present till en unge som är över två men inte börjat skolan ännu kan jag varmt rekomendera Pernilla Stafeldts "Bajsboken". Nästan alla ungar är fascinerade av bajs och den här boken är en orgie i avföring. Det går hem extra bra ifall föräldrarna inte riktigt vill kännas vid sitt barns intresse. Här får stackars hämmade föräldrar chansen att leva ut sina värsta äckelsidor tillsammans med sina barn. Min sons farfar höll nästan på att kräkas när han blev tvingad av lillplutten att läsa. Säkert en nyttig övning!

Jag är barn till två alkoholister/blandmissbrukare och det har resulterat i att jag ofta blivit utan saker eller missat sånt som kan tyckas vara normalt i en uppväxt. T ex fick jag inte hålla på med någon form av idrott eller musik för det kostade pengar, och pengarna skulle gå till vin (mamma och styvmonstret) eller öl (pappa och styvfarsan). Jag fick gå i fula begagnade kläder för inget fick kosta. Allt var begagnat eller lågprisvarianter. Jag är faktiskt inte så ledsen över det idag även om det verkligen sved när jag var liten.
Men jag är självklart bitter på mina föräldrar och det som stör mig mest är att med alkis-päron så får man inte ens lära sig basic-grejjor som att cykla, simma och åka skridskor, det fanns nämligen ingen som orkade göra sånt med en på lediga stunder för antingen var de fulla eller så var de bakis. Och det är tragiskt, att växa upp med en känsla av att man är inget värd, varken i form av pengar eller tid. Gissa om det ger ett grundmurat kasst självförtroende.

Jag var hemma och VAB-ade i går och beklagade mig över hur lite feber plutten hade. En timme efter jag skrev det inlägget fick han jättehög feber och har det fortfarande. Jag är glad att vi kan flexa med VAB-andet så vi har jobbat halva dagen var igår och idag.

Ensamstående föräldrar, ni är hjältar! Hur orkar ni?

Jag fick gå och lägga mig tidigt igår, se min bittra kommentar, det var bra för då somnade jag i alla fall, och lillplutten var så slut att det var lugnt att läsa en bok med lampan tänd. Han somnade ändå. Idag är jag hemma på eftermiddagen med honom och har medan han sovit middag faktiskt skrivit lite vetenskapligt. Jag vet att jag måste köra igång med det nu... Fram med referenserna och skriva torr vetenskapsengelska. Fast nu yr snön ner och jag ska väcka min nästan-friska unge ur middagsdvalan och gå ut i snön en stund. Var fan är mina långfillingar tro?