Upp upp upp, eller vad?

Jag har haft en riktig sorgsvacka efter mamma. På min namnsdag satt jag på toaletten på jobbet och grät för att hon aldrig mer kommer ringa mig. Och sen blir det jul. Och familjens gemensamma namnsdag. Och födelsedag. Men just idag är jag stark som Kenta sjöng, och just idag går det bra. Och sorgen är inte så där hjärtskärande som det var när jag var sjutton och pappa dog. Den är mer fin. Det är mer värme och kärlek i den här sorgen. Min lilla fina mamma. Kanske för att jag inte var ett barn utan en vuxen och för att vi rett ut så mycket. Ja, lilla mamma, vilken ovanlig människa, som vågade möta mig och alla mina sorger och alla frågor och taggar. Inte som andra mammor, inte i något läge.

Kommentarer
Postat av: Yvonne

Jag kan också bli sådär "mammasjuk" ibland :( Och "systersjuk". Det bara stormar in i mitt hjärta (hjärna?) när jag minst anar det, en känslotsunami av Guds nåde liksom, uhu...

Postat av: adrenalin

Mammasjuk var ordet, och även om det bara väller över en så är det bra, det betyder ju att de har betytt något för någon, att de varit älskade, att deras liv har haft en mening. Och att man själv är modig som vågar känna och inte bara stänger av och kör på.

2010-10-28 @ 20:12:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback