adrenalin

Sonens kalas väckte en hel del känslor i moderskapet också. Alla dessa små dramer mellan barnen, vissa flickors självvalda ensamhet. Andra flickors självklara sätt att se sig själv som bättre. Jag var en av de ledsna flickorna, en av dem som valde att stå utanför, aldrig såg mig själv som söt, aldrig tyckte att jag dög till att vara klassens medelpunkt. Det är kanske därför jag blir irriterad på de små offrena, de som redan håller på att snärja in sig i skiten, väven som kommer förfölja dem i minst tio år till, kanske längre. Om de har tur lyckas de trassla sig ur trasslet. Så mycket möda de kommer lägga ner på att försöka förstå, så många tankar, så många tårar kommer pressas fram, på ett spel som inte är värt ett skit i slutändan.