adrenalin

Jag är så tacksam över att vi är två som är med i det här föräldraskapet. Jag skulle ha det mycket tuffare utan min man att bolla med. Idag hämtade jag stora i skolan och fritidspedagogen ville prata om att han slåss ganska mycket. Ja jo visst och tänka konstruktivt och så vidare. Pedagogen är jättebra och jag är jätteglad att mitt barn ska fasas in i skolan av de här människorna som jag känner är positiva och realistiska och konstruktiva och hur bra som helst. Ändå går jag hem med ett tungt lass och känner mig bara så ledsen och värdelös som förälder. "Är det för att jag har så kort stubin som han är bråkig?" "Är det för att vi skriker fula saker ibland till varann, vi vuxna, som han beter sig så här" "Ska det bara bli värre och värre nu?" "Kommer han bli en sån där bråkig unge som alla hatar och det är mitt fel som inte har något tålamod?". Efter att ha varit hemma en timma är jag så ledsen att jag ringer till min man. Tillsammans nystar vi ut allt och det känns så mycket bättre. Innan läggning tar vi ett samtal alla tre som är jättekonstruktivt och går ut på att allt är mitt fel, nej jag bara skojar, men det kändes bra efteråt. Vi föräldrar var stöttande och lyfte fram det som är bra med honom och hur han kan tänka när han blir så förbannad så att han vill nita någon. Jag har nog en speciell unge när allt kommer omkring och det är OK. Han är skitsmart och har jättelätt att lära sig men han har också lite dålig impulskontroll och svårt att sitta still. Kanske blir impulskontrollen bättre och kanske blir det lättare att sitta still, men om det inte blir det så är det OK det med. Han är så godhjärtad och klok och fin, jag älskar honom så att jag nästan dör! Och det är därför det är så jobbigt och jag blir så ledsen, jag vill honom så väl och när jag inte kan ge honom den bästa av världar så smulas jag sönder.